Recension Nelly Rapp

Nelly Rapp - Monsteragent (2020)

  • 1 tim 33 min
  • Familjefilm
Eric Diedrichs | Recension
19 oktober 2020
Eric Diedrichs | Recension
19 oktober 2020

Mys-rysligt för hela slanten i årets familjefilm!

Efter 20 böcker och en julkalender på radio är det dags för Nelly Rapp och bassethunden London att ta klivet in i filmvärlden. Och hur blir det? Låt oss säga så här, årets bästa familjefilm har landat… och kanske även årets bästa skräckis.

  • Regi:
    Amanda Adolfsson
  • Manus:
    Sofie Forsman
  • I rollerna:
    Matilda Gross, Johan Rheborg, Björn Gustafsson, Marianne Mörck m.fl.

11-åriga Nelly Rapp är inte som andra barn, hon är nämligen besatt av monster och ruggigheter. Några vänner har hon inte, snarare tvärtom, och hennes nervösa, normal-fixerade pappa, är inte heller särskilt imponerad över dotterns morbida sida. Men kanske finns det ett större syfte för Nelly, något som normala människor inte riktigt har hajat?

När Nelly ska spendera höstlovet på en mystisk herrgård hos sina skumma släktingar förändras allt. Märkliga saker blir ännu märkligare, och det kusliga bara kusligare. Men Nelly fortsätter att vara orädd, fast besluten att fullfölja sitt öde och bli en tvättäkta monsteragent med uppgiften att skydda människor från monster och monster från människor.

Den dramatiska inledningen sätter tonen direkt. Med action, spänning, humor och värme, förstår vi genast vem Nelly är och vilka problem hon ständigt måste möta som skolans udda fågel. Vi förstår också att regissör Amanda Adolfsson vill ta över stafettpinnen från Josephine Bornebusch och fortsätta höja ribban för svensk familjefilm, precis som Bornebusch gjorde med LasseMaja.

En annan gemensam nämnare är så klart Johan Rheborg, som ännu en gång visar att han är en av Sveriges bästa skådespelare. I LasseMaja gjorde han en underbar insats som den Jack Torrence-liknande skolvaktmästaren och här briljerar han som den strikte morbror Hannibal. Att han dessutom har sällskap av magnifika Marianne Mörck och en Björn Gustafsson i toppform gör inte saken sämre. Men vad som verkligen gör mig glad är de fina insatserna som barnskådespelarna Matilda Gross (Nelly) och Lily Wahlsteen (Roberta, Nellys kompis) bjuder på.

Frågan är om Nelly Rapp - Monsteragent hade kunnat göras någon annanstans än i Sverige. Detta är nämligen en märklig upplevelse där vi får se allt från en konsert kraschas av en spritt språngande Näcken, till ett svängigt monster-disco, som för övrigt är den bästa samlingsdansen sedan den på pizzerian i Smala Sussie (2003).

Adolfsson tar ut svängarna ordentligt, inte minst när det kommer till att våga göra det läskigt för de mindre. Även de som gör skräck för en vuxen publik kan lära sig mycket av henne. Hon förstår nämligen att en skräckhistoria måste få växa fram och att det kusliga ligger i de små, aviga detaljerna. Inte i ett frenetiskt CGI-monster.

När jag var liten älskade jag Harald Hamrells En häxa i familjen (2000), även om "barnätartanden" var det läskigaste på planeten. Min lillebror var ännu mer knäckt, men vi såg den ändå om och om igen. Det är säkert många barn som kommer att känna likadant med Nelly Rapp - Monsteragent, för kusligt blir det, men också väldigt roligt.

"Nelly Rapp - Monsteragent" tar plats på Filmtopps lista över årets bästa svenska filmer.

För fler recensioner --> Scrolla vidare!