Minioner: Berättelsen om Gru (2022)
Slapstick-kakafoni för föräldrar som inte är stressade nog
Den femte filmen i Despicable Me-franchisen är här och i fokus står en ung Gru som desperat jagar drömmen om att bli superskurk. Bakom upplägget finns en rolig tanke men genomförandet är mindre kul, mycket på grund av minionerna som är kanske mer störiga än någonsin.
"Minioner: Berättelsen om Gru" utspelar sig i Kalifornien under mitten av 70-talet och följer en elvaårig Gru (Steve Carell), skurken vi tidigare bekantat oss med i vuxen ålder, som redan nu lever tillsammans med sin hjälparmé av gula minioner. Tillsammans jobbar de för att han ska få uppnå sin stora dröm om att bli antagen till superskurkgruppen "The Vicious 6" som nu söker en ny medlem.
Men när den stora dagen är kommen och han ska få göra sin livsavgörande audition går allting till hans förtvivlan snett. De avvisar Gru utan att ens ge honom en ärlig chans, och i stundens hetta knäcker han idén att stjäla en dyrbar amulett ifrån dem – i förhoppningen om att de trots allt ska förstå hans värde som skurk. Så inleds en jakt på Gru, och hans minioner gör sitt yttersta för hjälpa honom ur knipan.
Till dig som vill ta med dina barn på en rofylld biostund vill jag understryka att det här inte innebär någon andningspaus. Berättelsen om Gru kan snarare jämföras med stresspåslaget av ett fullskaligt barnkalas, med en handling som kapar bromsarna och minioner som ständigt skriker och slår sig. Sällan hade en film tjänat lika mycket på att vara längre och gett oss möjligheten stanna upp och landa i scener som är tänkta att föra oss närmare Gru och ge oss ett bättre grepp om varför han är som han är. Runt all hysteri finns det för lite att ta fasta på och Pixar gör en flera gånger påmind om deras överlägsna finess.
"Greppar efter sina sista halmstrån"
Även om titeln låter oss tro att filmen framför allt ska handla om om Gru, så är minionerna de som står mest i centrum. När de separeras från Gru i berättelsen har de fler egna scener än honom. Och man har pressat in många scener i den här filmen med sin ringa speltid på 87 minuter. Skaparna stökar också till det genom att ge minionerna en mängd olika outfits, som cynikern i mig förmodar är till för att de ska kunna bredda leksakssortimentet.
När en långt gången filmserie börjar göra origin-prequels känns det oundvikligen som att den börjar greppa efter sina sista halmstrån. Jag skulle inte säga att Berättelsen om Gru lider av direkt idétorka, men det känns som att man nu krämat ur vad som går att kräma ur. Överraskningarna blir färre och färre, och minionerna allt mer irriterande med all den slapstick-kakafoni de medför.
"Minioner: Berättelsen om Gru" har biopremiär den 1 juli.