Min pappa Marianne (2020)
Rolf Lassgård lysande i ojämn dramakomedi.
"Min pappa Marianne" lider av en obalans mellan drama och komedi. Men Rolf Lassgård är lysande i rollen som transperson.
Den struliga Hanna (Hedda Stiernstedt) återvänder till Alingsås efter ett uppbrott från sin kille och diverse misslyckanden i yrkeslivet. När hon kommer hem visar det sig att hennes pappa, Lasse (Rolf Lassgård), vill leva öppet som kvinna. Det blir en turbulent tid för hela familjen.
Ni som tror att detta skulle vara en lustig film där vi skrattar åt den store Rolf Lassgård iklädd kvinnokläder kommer att bli besvikna. Lassgård är en fantastiskt duktig skådespelare. Det får vi se prov på i Min pappa Marianne. Lasse/Marianne är en respekterad pastor och kärleksfull far och make, men som känner att han måste dölja sitt riktiga jag. Han älskar sin familj så innerligt, men är rädd för att älska sig själv. Lassgård står för en oerhört finstämd prestation.
Ojämn dramakomedi.
Jag önskar att "Min pappa Marianne" bara hade handlat om Marianne. Av någon anledning är det dottern, Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, som är filmens huvudperson. Karaktären känns dessvärre som något av en klyscha hämtad från diverse romantisk komedi. Hon är allmänt strulig och har inte fått karriären att fungera, vilket gör att hon måste flytta tillbaka till Alingsås – staden hon så gärna ville lämna bakom sig. Hennes väninnor har alla skaffat barn och pratar om sina barns avföring när de har tjejkväll. Jag antar att detta ska vara roligt. Hanna blir aldrig en sympatisk karaktär. Istället känns hon som en bortskämd barnunge som mest gnäller.
Det är inte Stiernstedts fel att karaktären är så klyschig. Den är skriven så. Sin karaktärs klyschighet till trots lyckas Stiernstedt locka till skratt flera gånger, bland annat när Hanna kivas med sin bror, David (Klas Wiljergård). De bråkar som om de vore tonåringar trots att de båda närmar sig trettio.
"Min pappa Marianne" bjuder på både skratt och ett tänkvärt budskap levererat av Rolf Lassgård i toppform. Filmen blir dock lidande av att den klyschigt skrivna Hanna är filmens huvudkaraktär. Hade hennes karaktär skalats ner något och Lassgård hade fått ännu mer fokus hade betyget varit högre.