Limbo

Limbo (2021)

  • 1 tim 43 min
  • Drama, Komedi
Sebastian Hansson | Recension
08 februari 2021
Sebastian Hansson | Recension
08 februari 2021

Känslan av att vara fast.

Syrienflyktingen Omar söker uppehållstillstånd i Skottland men blir fast på en enslig ö tillsammans med ett gäng flyktingar som alla väntar på att få veta om det ska få stanna. Tillsammans med ett magiskt vackert foto och bisarr, svart humor lyckas filmen fånga känslan av att vara fast mellan dåtid och framtid.

  • Regi:
    Ben Sharrock
  • Manus:
    Ben Sharrock
  • I rollerna:
    Kwabena Ansah, Vikash Bhai, Grace Chilton m.fl.

I scen efter scen bär Omar (Amir El-Masry) runt på sin farfars gamla oud (en slags syriansk gitarr) i vad som ser ut som en liten kista. I Syrien var han en framstående musiker men i Skottland har de lokala byinvånarna förpassat honom till en "konstig" flykting.

Limbo handlar precis som titeln antyder om att vara fast i ett mellanläge. Filmen är full av scener där Omar står i en ödslig telefonkiosk och pratar med sina föräldrar som sökt tillflykt i Turkiet och scener där han vandrar runt på den skotska ö som han bor på i väntan på uppehållstillstånd. Han kan inte vända tillbaka men han kan inte heller söka sig framåt. Dagarna spenderar han främst genom att delta i den något märkliga skola där han och många andra flyktingar ska appropriera sig den skotska kulturen. Det är en sorglig syn.

Eller så tittar han på Vänner i det tillfälliga boende han delar med några andra asylsökande.

Tillsammans med det mulna vädret, det karga landskapet och den främlingsfientlig attityden hos byinvånarna är det en frustrerande situation som målas upp. Filmen osar av stämning och lyckas verkligen förmedla den monotona väntan som Omar befinner sig i.

En film att hänga upp på väggen.

Det är mötet mellan det dystra och det absurda som Limbo verkligen briljerar. I en fantastisk scen står Omar på en ödslig pir och blickar ut över det grå havet när en kvinna iförd delfindräkt dyker upp och frågar om han vill åka på delfinsafari. Vädret är piss, piren är smutsig, inte en kotte syns inom räckhåll och hennes dräkt ser ut att komma från tidigt 70-tal. I en annan liknande scen roar sig ett gäng tonåringar med att köra runt i en evighetscirkel på en sandstrand. Omar får såklart åka med. Och överallt bär han sin väska med sin oud.

Parallellerna till Wes Andersons filmer är inte långt borta. Den något stelbenta och svarta humor framhävs av ett återhållsamt skådespeleri från alla inblandade. Det är i de bisarra situationerna som komiken uppstår. Även i fotot skiner likheterna igenom. Regissören Ben Sharrock har smart valt att rama in fotot med hjälp av det gamla 4:3-formatet där bilden mer liknar en fyrkant än det moderna rektangelformatet 16:9. Det förstärker Limbos redan klaustrofobiska känsla.

Precis som i Wes Andersons filmer rör sig karaktärerna ibland på ett horisontellt plan där kameran ofta är ganska statisk. Varje bildruta är proppfull av underfundiga detaljer och känns som små konstverk i sig. Jag drar mig för att använda den gamla klyschan att jag skulle vilja rama in varje bildruta och hänga upp på väggen, men i Limbos fall stämmer det. Fotot är verkligen magiskt vackert. 

Så varför bara en trea i betyg? Ärligt talat känns det hårt att ge filmen endast en trea. Problemet ligger i att den stundtals är ganska tålamodsprövande. Jag kan tänka mig att Omars liv är långsamt och utdraget och det lyckas filmen förmedla. Tyvärr gör det att berättelsen med sina 103 minuter ibland släpar sig fram som en halvsömnig snigel. Jag tror att med en tightare klippning hade berättelsen fortfarande kunnat förmedla samma stämning utan att testa min uthållighet. Som tur är har filmen så pass många positiva sidor att jag nästan är beredd att bortse från dess stora minus. Men bara nästan.

MER LÄSNING: Nya och bra filmer 2021!