Leva. Älska (2018)

Inför visningen av Leva. Älska är jag skeptisk. Vanligtvis porträtterar vi människor som åstadkommit något enastående, som att ha vandrat på en tunn lina mellan två skyskrapor, eller lagt grunden för en hel musikgenre. Här följer vi ("vanliga") människor, som bjuder in oss i deras inre källare; de berättar om sina uppväxter och vuxna liv som homosexuella i en tid då det ansågs vara vidrigt och sjukt, samt vad deras nya fristad Regnbågen betyder för dem. Jag inser snabbt att dessa anonyma personers liv visst är intressanta och att deras laddade historier förtjänar att berättas. Eller snarare, de måste berättas. För visst ska vi bli påminda om förtryck, särskilt det majoriteten av oss inte själva utsätts för.

Hur nyttigt och inspirerande det än kan vara att ta del av andras historier finns det alltid ett underhållningskrav. Periodvis känns det som att Leva. Älska trampar vatten; Regnbågens boenden har berättat sina historier och åskådaren har tagit in dem. Det råder emellanåt en väntan på vad som ska fortsätta att engagera. Men stoppen i dammen är inte särskilt långvariga. För vi kommer fram till det som är minst lika viktigt för huvudpersonernas förflutna resor – deras nuvarande. Det är svårt att inte mjukna upp av att se hur Regnbågens boenden kommer till sin rätt. Att de nu befinner sig på den plats de för resten av sina liv kommer att känna sig trygga, i sällskap med nyfunna vänner de kan identifiera sig med.

Efter att ha sett färdigt Mette Aarkerholm Gardells porträttdokumentär vill jag sudda ut kritikern i mig. Den röst som gnäller om dramaturgiska fallgropar. Om att filmen hade tjänat på att vara kortare. Även om jag i skrivande stund inte lyckas helt med detta, är jag övertygad om att jag kommer att minnas filmen bäst för vad den gett mig: Ett starkare band till den äldre generationen, och en större lust för deras livserfarenheter. Tack för det. 

Mer läsning om svensk film hittar du här.