Lassgård och Jähkel magiska i ”Arne Goes to Space” – årets bästa svenska film

Två gubbar lever sitt inrutade liv när en alien kraschlandar på deras tomt. Arne Goes to Space är det svenska filmårets stora överraskning – en dramakomedi som får en att skratta, gråta och reflektera samtidigt som den håller precis hela vägen.

LÄS OCKSÅ: Netflix nya svenska “Bara till jul” är en julfilm som har allt jag önskar mig

Falukorvar, vedhuggning och... aliens

Arne Goes to Space skildrar det deppiga livet som de två bröderna Stefan och Arne lever tillsammans högt upp i landet. Det viktigaste för dem är att vedhuggningen är klar innan den 31:a juli, något som deras stränga pappa lärde dem en gång i tiden. Hugga ved varje dag, käka falukorv till middag, kolla usla TV-såpor på kvällen och ibland palt för att lyxa till det. That's it.

När en utomjording plötsligt kraschlandar på deras tomt kan man tycka att deras liv borde vändas upp och ned på precis alla sätt, men inte på landsbygden. För deras nya storögda bekant, som bara kan säga ”blubb” och snart blir kallad ”Forslund” efter nån gammal alkis som söp ihjäl sig, är det bara att ta på sig vedhandskarna och sättas i arbete. Business as usual.

En film jag älskar på alla plan

Det här är i första hand en film om brödraskap och skiten som rinner neråt genom familjeträdet. Att Stefan blivit kallad för ”Sur-Stefan” beror på djupt rotade lärdomar från uppväxten och den stränga förälder som han själv har blivit – till sin bror, den glada men tröge Arne som inte vet bättre än att alltid lyda Stefan. Deras dynamik påminner om den i Leif & Billy, men här går man mycket djupare in i karaktärerna och åt alla möjliga håll.

Arne Goes to Space är tajt centrerad kring brödernas små liv, vilket också sätter ett större fokus på deras relation och de inre resor som pågår. Lars Vega och hans manuskollega Theodor Österberg pressar ur mycket av karaktärerna, samt de biroller som figurerar i samma lilla värld, och det lyckas på alla plan. När det inte är rörande eller sorgligt är det roligt, när det inte är hjärtevärmande är det isande.

Rolf Lassgård är Guldbaggevärdig

Även om hantverket i stort är skickligt så är det här den sortens film som lutar tungt mot sina skådespelare. Rolf Lassgård är en av de allra bästa vi har, och här gör han dessutom en av sina bästa roller. Eftersom han inte spelar titelkaraktären här hade jag trott att hans speltid skulle vara betydligt mer begränsad men han är med i nästan varje scen, och det är sannerligen en fröjd. Hans Lassgårdska signaturpondus är stark här, men rollen rymmer alla känslolägen. Och då blir det helt enkelt inte bättre.

Men så har vi Jähkel som också är en jäkel på att skådespela. Hans roll, den betydligt dummare brorsan, har hjärta så det räcker och blir över. Skickligt rör han sig runt sin motspelare när Arne tvingas leva med en känslostyrd och ofta hetlevrad bror.

Med den något fåniga titeln föreställer jag mig att många kommer avfärda Arne Goes to Space utan att ge den en chans i biofönstret. Men det vore så himla synd för det här är verkligen en diamant som förtjänar att upptäckas av alla. Det är fantastiskt bra och guldbaggevärdigt på många plan. Framför allt Lassgård. Jag älskade Arkipelag och Jävla karlar var också grymt bra på sina ställen. Men för mig är det här årets bästa svenska film så här långt.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Arne Goes to Space (2026)