Julia Ducournaus nya film ”Alpha” är ”känslomässigt förvirrande”

Det finns något fascinerande obehagligt med att sitta genom en film där varje cell i bilden är genomtänkt, där skådespelarna river sig blodiga i sina rollgestaltningar, men där jag ändå sitter kvar och undrar: vad ville du egentligen berätta för mig?

Alpha är Julia Ducournaus mest personliga verk, säger distributören. Men det som känns personligt för en regissör översätts inte alltid till något meningsfullt för publiken. När eftertexterna rullar efter två timmar och åtta minuter sitter jag fortfarande och försöker greppa vad jag egentligen sett.

En familj i kaos

Filmen följer den 13-åriga Alpha som lever med sin ensamstående mamma i Frankrike under 1980- och 90-talen. Deras värld rasar samman när Alpha kommer hem från skolan med en tatuering – skuren med en smutsig nål under en fest med klasskamrater. Mamman, spelad av den briljanta Golshifteh Farahani, arbetar som läkare på en sluten sjukhusavdelning där patienter drabbats av ett mystiskt, dödligt blodburet virus. Viruset är en tydlig allegori för hiv/aids-epidemin och dess komplikationer.

Här finns Ducournaus signum, den där kroppsliga skräcken där människokroppen blir både tempel och slagfält. Sjukdomen förvandlar gradvis människor till keramikstatyer, där kroppsdelar krossas till splitter medan kroppsvätskor sipprar ur sprickorna. Det är visuellt fascinerande och djupt obehagligt. Men det är också här problemet uppstår: Ducournau verkar så insnöad på att skapa visuell poesi att berättelsen blir sekundär.

När budskapet blir otydligt

Det som verkligen gör att jag inte kan omfamna Alpha är att jag aldrig riktigt förstår vad Ducournau vill säga med sin allegori. Ja, aids-krisen var fruktansvärd. Ja, stigmatiseringen av sjuka människor var förödande. Men vad säger filmen om detta som vi inte redan vet? Trots tre känsloladdade prestationer och solida specialeffekter undergräver ett underkokt manus och överdrivet regisseri filmen.

Det känns som om Ducournau har en lista på teman hon vill täcka – familjeband, tonårsrebellion, stigmatisering, dödsångest, identitet – men istället för att väva samman dem till en sammanhängande berättelse så staplas de ovanpå varandra tills det hela kollapsar under sin egen tyngd.

Foto som imponerar, tempo som tröttnar

Fotot skapar en högkontrast-stil och jag måste säga att faktiskt är en av filmens styrkor. Den där blåsvarta färgpaletten, den klaustrofobiska känslan i de mörka klubblokalerna där piercade vrak lever sina sista dagar – det är kraftfullt och minnesbärande.

Men inte ens vackra bilder kan rädda ett tempo som hackar sönder varje potentiell känslosam höjdpunkt. Filmens oavbrutna elände kan verkligen slita ner en, och jag menar det inte som en komplimang. Det finns en gräns för hur mycket sorg och misär en publik kan ta, särskilt när den sorgen inte leder någonstans.

En regissörs vision – men för vems skull?

Jag kan inte låta bli att tänka att Alpha är exakt den sortens film som fungerar bättre som ett inre konstverk för sin skapare än som något meningsfullt för publiken. Julia Ducournau har bearbetat någonting djupt personligt, men där hon glömt att bjuda in oss andra. Genom att beröva sig själv genreelementet som fungerade som en kanal för känslor i hennes tidigare verk Raw och Titane, kämpar hon för att hitta ett annat uttryckssätt.

Det är inte så att jag inte respekterar vad hon försöker göra. Jag beundrar faktiskt modet att ta sig an aids-epidemin genom en så obehaglig lins. Men mod räcker inte när berättelsen aldrig landar, när karaktärernas resa känns godtycklig och när filmens mest kraftfulla ögonblick drunknar i sin egen tvetydighet. Alpha är en film som kommer att dela publiken – och jag hamnar tyvärr på fel sida av den klyftan. 

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.