Raw

Raw (2016)

  • 1 tim 39 min
  • Skräck
Rasmus Torstensson | Recension
04 februari 2017
Rasmus Torstensson | Recension
04 februari 2017

Raw – en visuellt hänförande kannibalistisk mardröm

Den franska skräckfilmen Raw undviker dagens skräckklyschor och bidrar med originalitet. En visuellt slående historia om systerskap och en hänsynslös studie av en människas allra mörkaste begär. Skräckfilmen platsar på vår lista som en av årets bästa skräckfilmer.

  • Regi:
    Julia Ducournau
  • Manus:
    Julia Ducournau
  • I rollerna:
    Garance Marillier, Ella Rumpf, Joana Preiss, Laurent Lucas m.fl.

Inledningsvis är Raw en ganska typisk ungdomsbagatell. Tonåringen Justine (Garance Marillier) färdas med sina föräldrar till veterinärinternatet där hon ska spendera sin tid ett par år framöver. Hela familjen är vegetarianer och mamman (Joana Preiss) understryker hur otroligt viktigt det är att hon fortsätter att förhålla sig till detta. På skolan går redan hennes äldre syster Alexia (Ella Rumpf), som tidigt sätter standarden för vad som krävs för att sticka ut på det populistiska läroverket.

Snart framgår det att saker och ting inte är speciellt typiska. I takt med att Justine blir hemmastadd växer också ett begär för kött inom henne, en djup känsla som hon lönlöst försöker bekämpa. En frigörelse äger rum och hennes inre demoner får fritt spelrum.

Garance Marillier som veterinär studenten Justine i "Raw".
Garance Marillier som veterinärstudenten Justine i Raw.

Att säga att Raw innehåller flera otroligt explicita äckelscener är ingen underdrift. Flera scener är direkt jobbiga att titta på (Lars Von Triers Antichrist har hittat en sparringpartner här), filmen är inte att rekommendera till den mest känsliga. Fast dessa stunder inte bara till för att spela på chockfaktorn. Regissören Julia Ducouarnau använder våldet till att effektfullt driva berättelsen framåt; allting känns fullt naturligt inom filmens ramar.

Vidare reagerade jag på den visuella stilen. Raw har ett mycket vackert foto, där bildspråket ofta får tala istället för karaktärerna. Detta exemplifieras bäst under en fåordig scen på en landsväg, där de två systrarna Justine och Alexia, karaktäriserade med utsökt precision av Marillier och Rumpf filmen igenom, begår en minst sagt omoralisk handling. Liknande situationer uppstår vid flera tillfällen och allt som oftast fungerar det klockrent. I vissa scenarion kan det dock uppfattas som lite väl pretentiöst.

Det görs också tydliga blinkningar till arthouse-genren och David Lynch när Ducouarnau låter kameran vila på tillsynes ologiska ting. Nu finns det inga tydligt övernaturliga element i Raw, men det abstrakta bildspråket förstärker min känsla av att jag befinner mig i en kallsvettig mardröm. 

"Flera biobesökare lämnande visningen efter ungefär halva filmen."

I det stora hela är Raw ett mycket välkommet tillskott som klättrar högt upp i min personliga skräckfilmshierarki. Det stilsäkra bildspråket är underbart och filmens intrig är tillräckligt intressant för att hålla mig fast in i mål. Dock ska det tilläggas att flera biobesökare lämnande visningen efter ungefär halva filmen. Hur som helst gav de återstående den stående ovationer, efter det gastkramande slutet. En riktig vattendelare alltså. En anonym besökare utbrast frustrerat: "Det här var en vulgär film". Och jag håller med, även om jag lämnade salongen med ett mer lustfyllt obehag i kroppen. Detta denna känsla gör att filmen platsar på Filmtopps lista över sevärda filmer från 2017.