Recension: Immaculate (2024)

Recension: Immaculate (2024)

  • 1 tim 29 min
  • Skräck
Axel Diedrichs
16 maj 2024 kl. 14:05
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En av de skönare nunn-skräckisarna

Sydney Sweeney glänser i den inte så djävulska skräckfilmen "Immaculate" där den brutalt tråkiga demonskräcken byts ut mot blodigt våld.

  • Regi:
    Michael Mohan
  • Manus:
    Andrew Lobel
  • I rollerna:
    Sydney Sweeney, Álvaro Morte m.fl.

Inget gör en väl lika uttråkad som en fantasilös demonskräckis i mängden? Bara det senaste året har vi fått filmer som de två exorcistfilmerna The Pope's Exorcist och The Exorcist: Believer och annat intetsägande som Cobweb och Deliver UsInsidious: The Red Door var väl den som kom ut med någon form av heder i behåll, men även den är ju i grunden väntad om än välgjord. Färska Immaculate är bättre än allt vad fjolåret hade att erbjuda i demonväg.

I filmen följer vi Cecilia som överlevt efter att ha varit död i flera minuter. Sökandes efter den rätta vägen i livet, blir hon nunna i ett kloster på den italienska landsbygden. I starten går allting som på räls, men snart gör hon skrämmande upptäckter om sin nya omgivning och börjar tvivla på sin tro. Men att bara gå därifrån är inget man tillåts att göra – i synnerhet inte när man är gravid med vad de andra tror är ett gudasänt mirakelbarn. 

Sydney Sweeney vägrar låta ondskan segra i "Immaculate". Foto: Neon.

"Immaculate är Befriande icke-övernaturlig"

När jag ska se "Immaculate", med den enda vetskapen om att den är en ny rysare om nunnor, så går jag på sista energilågan. Färdig med subgenren och allt vad den har att erbjuda. Men det visar sig att filmen inte är vad jag förväntar mig – eller vad någon borde förvänta sig att döma av titel, posters och annat PR-material. Här ifrågasätts istället det övernaturliga och när vår huvudkaraktär, spelad av en stark och modig Sydney Sweeney, väl börjar tro på sig själv snarare än pratet om Jesus och Maria, förvandlar hon korset till en hammare för att mosa de blint troende som ställer sig i hennes väg.

Immaculate är befriande icke-övernaturlig och bjuder stundom på reellt ultravåld, med en ordentlig final som inte tar några fångar. Samtidigt är den filmad med eftertänksamhet och ett läckert bildspråk som rymmer plats för symboliker. Men allra bäst med filmen är dess stjärna och medproducent Sweeney som tillåts att gå från att vara vilsen och skör, till handlingskraftig och extravagant våldsam. Speltiden på knappt nittio minuter gör att vi slipper en del transportsträckor i en berättelse som rör sig snabbt framåt. Kort och gott en skön rulle med en stadig dos Body Horror och som som visar att det ännu går att göra skräckisar om nunnor.

"Immaculate" går upp på svenska biografer fredagen den 17 maj.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL