Hyllade dramat ”I Swear” är en känslosam bergochdalbana som alla borde se

Sedan tidigare har jag aldrig hört talas om John Davidson och hans berättelse, men jag har alltid tyckt om att se verklighetsbaserade filmer eftersom de är förankrade i något av värde som får möjligheten att nå ut till fler.

Det här var inget undantag, I Swear är en riktig ögonöppnare som får en att känna empati för andra människor på ett helt nytt sätt.

Plötsliga tics förändrar en ung mans liv

I Swear bygger på den verkliga berättelsen om John Davidson (Robert Aramayo) som i ung ålder får Tourettes syndrom. Filmen tar vid i åttiotalets Skottland när John är tonåring och får hela sin värld vänd helt upp och ner, när han helt plötsligt får tics och börjar slänga ur sig ofrivilliga svordomar och könsord. Alla i Johns närhet tror att han bara larvar sig och han blir ständigt straffad av både skola och familj för ett beteende han inte kan hjälpa.

Men en dag träffar han Dottie (Maxine Peake), som snabbt upptäcker att han inte mår bra och bjuder in honom till sitt hem och sin familj. Vidare försöker John bygga upp sitt liv, men möts hela tiden av motgångar.

Berättelsens budskap träder fram

Eftersom jag inte kände till John sedan tidigare, visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Men det här var en film som rörde runt i känslogrytan. En av mina favoritscener är när Dottie har bjudit in John till sitt hem och han får tics när han står och diskar. Scenen byggs upp som att man tror att hon ska skälla på honom, men det är snarare tvärtom. 

Hon säger till honom att sluta be om ursäkt för saker som han inte kan hjälpa och det tror jag också är filmens budskap – att vi måste se varandra för de vi är och att man inte alltid kan hjälpa att man är annorlunda. Jag tror därför också att I Swear kan vara till stor hjälp för många – oavsett om man känner någon med diagnos eller inte – för att få en större förståelse för andra människor.

LÄS OCKSÅ: Netflix nya krimserie ”Jo Nesbøs Harry Hole” är mörk och vacker

”I Swear” gav mig en klump i magen

Jag vill också ge en stor eloge till Aramayo för hans gestaltning av John, för jag kan tänka mig att det inte är lätt att spela någon med Tourettes på ett trovärdigt sätt. Men han gör det skickligt, för man kommer John nära och det är som att man känner honom personligen. Därför gör det också ont i hjärtat att se allt han utsätts för bara för att ingen förstår honom – och de som faktiskt gör det försvinner.

Jag såg I Swear med en klump i magen, för det John går igenom är många människors vardag. Men i slutet av filmen var det som att klumpen försvann när man fick se honom tillsammans med andra som också hade Tourettes. Det var en häftig känsla och jag gillar den effekten!

Ett plus för de sanna bilderna

Det enda negativa jag har att säga om filmen är att det gick lite fort fram i slutet, men samtidigt hade filmen blivit alldeles för lång annars. Jag vill istället ge ett litet plus för de sanna bilderna i eftertexterna, för de visade att det verkligen är en riktig person bakom berättelsen.

Att ha sett ”I Swear” har varit som en känslosam bergochdalbana, och trots sorgliga scener är det en väldigt varm och underhållande berättelse. Jag tror att vi alla kan dra nytta av att se den här filmen. 

”I Swear” har svensk biopremiär på fredag den 27 mars.

LÄS OCKSÅ: Tre brittiska kriminalserier från 2026 som snart släpps på SVT Play

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ Filmtopp på Facebook.

Info om: I Swear