Netflix nya krimserie ”Jo Nesbøs Harry Hole” är mörk och vacker

Det börjar med ett finger. Inte metaforiskt utan bokstavligen. Allt börjar med ett avhugget pekfinger och en pentagramformad ädelsten och så är jag fast. Jag satte på det första avsnittet med kaffet i handen en helt vanlig morgon.

Det var inte en helt vanlig morgon efter det. Jo Nesbøs Harry Hole på Netflix är en nioavsnitts adaptation av romanen Djevelstjernen, det femte avsnittet i Jo Nesbøs älskade bokserie om den trasige och genialiska Oslodetektiven.

En man som inte fastnar i klichéer

Harry Hole är alkoholist, genialisk utredare och just nu en människa med exakt rätt mängd sprickor för att vara omöjlig att sluta titta på. Tobias Santelmann spelar honom med en sliten, ärlig tyngd som aldrig glider över i självömkan. Han är svår, han gör dumma val, han är kvar i terapin och han försöker faktiskt. Det är den kombinationen som gör honom mänsklig snarare än ännu en torterad geni-kliché i trenchcoat.

Oslo svettas i en ovanlig sommarhetta och någon plockar av pekfingrar från döda kvinnor. Utredningen landar hos Harry, som tvingas patrullera sida vid sida med Tom Waaler, en kollega han sedan länge vet är korrupt men aldrig kunnat bevisa något mot. Det är en situation som är ungefär lika bekväm som att dela frukostbord med sin värsta fiende varje dag och serien är tillräckligt smart för att inte rusa förbi den obehagskänslan.

LÄS OCKSÅ: Nu har Kristofer Hivjus nya norska kriminalserie haft premiär: ”Naturskön”

Kinnaman gör en stark prestation

Joel Kinnaman spelar Tom Waaler och det är utan överdrift hans starkaste prestation på år och dar. Han har aldrig varit dålig, från Snabba Cash till Altered Carbon har han alltid ägt en naturlig förmåga att spela män med dubbla agendor men där han tidigare fått använda kroppen och blicken som verktyg får han här arbeta med något svårare, mer tredimitionellt.  Waaler är inte skurk på det uppenbara viset. Han är trevlig och välrespekterad. Den kollegan som alltid ställer upp. Det är precis det som gör honom så obehaglig att följa. Man förstår hela tiden varför ingen misstänker honom utom Harry och man förstår hela tiden varför Harry inte kan göra ett skvatt åt det.

Dynamiken mellan Santelmann och Kinnaman är seriens absoluta ryggrad och den håller nio avsnitt utan att tappa greppet. De är två sidor av samma mynt, något som serien är tillräckligt smart för att visa snarare än berätta. När de delar scen finns det en spänning i luften som är svår att sätta ord på men lätt att känna.

Mycket välregisserade brottsplatser

Det ska också sägas, för det förtjänar ett eget omnämnande, att serien inte drar sig för att vara riktigt otäck. Brottsplatserna är välregisserade på ett obehagligt sätt. Det är framför allt ljuddesignen som gör jobbet. För det är inte bilderna som är svårast att ta in utan det är ljuden. Offren hörs på riktigt. De små, alldeles för verkliga ljuden av någon som plågas, andetag, kvävda skrik, ett motstånd som sakta tystnar, är det som gör att man sitter med händerna halvvägs upp mot öronen utan att riktigt märka att man gjort det. Det är inte gjort för att chockera. Det är gjort för att påminna om att det här inte är abstrakta mordgåtor utan verkliga liv som tar slut.

LÄS OCKSÅ: Danska regissörens ”brutalt mästerliga” film lämnar snart Netflix

Gyllene ljus ger serien en vacker ton

Fotografin är vacker på ett sätt som överraskar. Serien ger Oslo ett dubbelt ansikte, sommarnatten med sina skimrande ljus och den slitna vardagen i stadens mörkare hörn. Men det är i de privata ögonblicken som serien verkligen visar vad den går för. När Harry är med Rakel, när skyddet är nere och han tillåts vara något annat än utredare. Då badar bilderna i varma, mjuka gyllene toner. Det är inte en slump. Det gyllene ljuset fungerar som en visuell markör för allt Harry riskerar att förlora, ett påminnande om att det faktiskt finns något värt att kämpa för om han bara klarar av att inte sabotera det. 

En serie värd att bingea titta på

Det ska sägas att serien tappar tempo i vissa avsnitt. Det är ett medvetet val med sin långsamma utredningsrytm men det finns ett par avsnitt där man sitter och känner att det hade suttit ännu bättre i ett sexavsnittsformat, lite striktare och snabbare klippning hade gjort susen. Men det är ett litet sår i något som i övrigt är genuint välgjort. Och om du precis som jag råkar sätta på det en vardagsmorgon med kaffet i handen. Se till att du inte har något viktigt inbokat resten av dagen. 

"Jo Nesbøs Harry Hole" har premiär på Netflix den 26 mars.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Jo Nesbøs Harry Hole