Recension: House of the Dragon (säsong 2) – en starkare andra säsong

Recensionen är baserad på säsongens fyra första avsnitt.

Ett inbördeskrig som kommer att försätta Westeros i lågor och färga marken röd av blod känns oundvikligt när vi kliver tillbaka in i George R.R. Martins fantasyvärld för den andra säsongen av House of the Dragon. Drottning Rhenyra och de som står bakom henne är precis lika övertygade om hennes rätt till järntronen, som kung Aegon och hans följeslagare är övertygande om att han rättmätigt tagit sin plats på den. Det känns som en tidsfråga innan katastrofen blir ett faktum.

House of the Dragons säsong två gör det som den första säsongen gjorde bra, men ännu lite bättre, och den som längtat efter nya avsnitt lär inte bli besviken. Men det är en Game of Thrones-spinoff med en stor, stor brist.

House of the Dragon säsong 2 gör allt rätt...

Mycket, kanske till och med det mesta, i den andra säsongen av House of the Dragon är fläckfritt. Regi, foto och manus är precis på den där otroliga nivån som gjorde att Game of Thrones blev ett kulturellt fenomen. De ständiga maktspelen och politiska intrigerna balanserade med eldsprutande action gör på många sätt House of the Dragon till en serie med allt man kan önska.

Även den första säsongen hanterade den balansen på ett fint sätt, men i den nya säsongen känns allt lite större, starkare och skarpare, och i slutändan också bättre.

En klar förbättring i säsong två, åtminstone under den första halvan, är det självsäkra tempot. Den första säsongen gjorde i mitt tycke ett förödande misstag med sitt stora tidshopp halvvägs genom säsongen. Det ryckte undan mattan under fötterna precis när man börjat knyta an till karaktärerna där och då, och det kändes dessutom som ett brott mot den ton som etablerades i Game of Thrones, där tempot (i de första sex säsongerna) adderade tyngd och tillit till berättandet.

Nu känns det som om House of the Dragon har lyckats hitta precis den rätta takten för att föra berättelsen framåt och Ryan Condal, som ligger bakom serien, är inte rädd för att låta saker ta sin tid, trots att trådarna att följa har blivit betydligt fler.

... förutom det viktigaste

Så, allt är fläckfritt? Fem plus? Och så var det med den saken? Nej, inte riktigt. Tyvärr har House of the Dragon fortfarande problem med det allra viktigaste, och det är att skapa karaktärer som verkligen engagerar.

Visst finns det färgstarka karaktärer här precis som i Game of Thrones, och även de mer anonyma har intressanta kvaliteter, men det saknas någon som man verkligen kan känna med. Det finns ingen Daenerys med triss i drakar i rockärmen som kan väcka hämndbegär och det finns ingen Jon Snow som väcker sympati med sina puppy eyes och sitt utanförskap.

Vem är det jag ska heja på här egentligen?

Jag förstår att själva tanken med berättelsen i många avseenden är att sudda ut gränserna mellan vem som är ond och god, men det behöver inte vara på bekostnad av individer som vi kan tycka om.

Det finns några med potential att bli de där karaktärerna som publiken gör till sina under andra halvan av säsongen. Rhaenyra (Emma D'Arcy) är den självklara av dem, men hennes fortsatta tafatthet måste i så fall filas bort snarast. En annan är hennes son, prins Jace Velaryon (Harry Collett), men han måste i så fall ges betydligt mer utrymme.

Bristen på karaktärer som engagerar gör också att mycket av effekten går förlorad i det som görs bra. De typiska George R.R. Martin-vändningarna och råheten som vi blivit vana vid i Westeros blir aldrig så slagkraftiga som de kunde ha varit om vi som tittare är mer investerade i karaktärernas öden.

"House of the Dragon" säsong 2 är mycket sevärd och har potential att omvända även de som var tveksamma efter den första säsongen. För att serien ska bli något minnesvärt i längden behöver den dock göra ett betydligt bättre jobb i att knyta band mellan publiken och karaktärerna.

Den andra säsongen av "House of the Dragon" har premiär på Max den 17 juni.