Heltid (2022)
Visar att man kan göra engagerande film om vad som helst
Säljtexten för den franska filmen "Heltid" är en av de minst intresseväckande Filmtopps Axel Diedrichs har läst. Lyckligtvis är en text en text, och en film en film.
Så här lyder "Heltids" officiella synopsis på Filmstadens hemsida:
Julie är frånskild och bor en bit utanför Paris med sina två små barn och tågpendlar dagligen till jobbet som städledare på ett femstjärnigt hotell i centrala Paris. Men med en masterexamen i ekonomi är Julie på jakt efter ett mer välbetalt jobb för att kunna ge sig själv och sina barn en bättre tillvaro. När kollektivtrafiken lamslås av en strejk rubbas Julies redan bräckliga dagliga rutiner. Det blir nästintill omöjligt att få ihop vardagslivets alla delar: lämning och hämtning av barnen hos grannfrun, få kollegor att täcka upp för henne när hon måste smita iväg på jobbintervjuer samtidigt som hotellcheferna otåligt efterfrågar hennes försenade utvärdering av städpersonalen. Som grädde på moset svarar inte ex-maken när hon ringer och efterlyser underhållen.
Jag tycker att det här låter som en bottenlöst tråkig film. Kapa hälften och det är fortfarande en kass hisspitch utan någon som helst hook. Med andra ord en usel matchning för någon som föredrar high concept. Den enda film jag dömt ut lika hårt på förhand är det iranska dramat Ta hand om mamma som rullade på Stockholms Filmfestival för några år sedan. Den handlar om en dotter som inte kan bestämma sig för ifall hon ska lämna familjens kemtvätt och följa sina egna drömmar eller stanna kvar och hjälpa sin mor. Den är lika tråkig som den låter och jag glömde bort titeln för länge sedan, så tack till min medredaktör Emil som lyckades gräva fram den.
Två lika tråkiga synopsis – med skillnaden att jag aldrig kommer att glömma Heltid.
Laddat från start till slut
Med sitt nya drama bevisar regissören och manusförfattaren Eric Gravel att man kan göra engagerande film om precis vad som helst. Så länge det finns en karaktär som är tillräckligt pressad i ett hörn och som har tillräckligt mycket vilja att fäkta sig loss därifrån. Föreställ dig Uncut Gems utan våldet så kommer du nära Heltid, som hypnotiserar med sina ständiga kamerasvepningar och tajta vinklar samt ett påträngande soundtrack med kvävande syntmattor. Det är intensivt och ångestladdat från start till slut och det blir livsviktigt för mig att Julie reder ut sin röriga vardag. Det är smått golvande att det inte behövs större insatser för att jag ska känna så.
"Heltid" lever mycket på sin regi, som är kraftigt inspirerad av bröderna Safdie, och sin effektiva speltid på knappt nittio minuter. Men precis som Uncut Gems går från att vara bra till briljant tack vare Adam Sandler går Heltid från att vara klart sevärd till en av de bättre franska filmerna jag har sett tack vare Laure Calamy. Hon påminner en hel del om Josefin Neldén (Psykos i Stockholm), både till utseendet och skådespelarmässigt. Calamy kan precis som Neldén trovärdigt gestalta någon som känns äkta – på precis alla vis. Du lider ständigt med Julie. Ju svårare det ser ut för henne att hitta en lösning på sina problem och ju närmare bristningsgränsen hon kommer, desto starkare blir både hennes prestation och filmen i sig, som bör liknas vid ett slukhål.
Jag rekommenderar dig som dras för den här typen av konflikttunna historier att se "Heltid". En närmast perfekt genomförd film, som kommer att motbevisa sina tvivlare.
"Heltid" har svensk biopremiär den 9 september.