Noughts + Crosses (2020)

Noughts + Crosses (2020)

  • 6 x 60 min
  • Science Fiction
  • HBO
Daniel Turfors | Recension
04 mars 2020
Daniel Turfors | Recension
04 mars 2020

"Kan vinna över mig totalt."

Filmtopp har fått möjligheten att tjuvtitta på det första avsnittet av BBCs nytillskott "Noughts + Crosses" med premiär den 5 mars och mötts av ett så pass originellt och läckert koncept att det lär komma att diskuteras i många kanaler framöver.

  • I rollerna:
    Jack Rowan, Luke Bailey, Josh Dylan m.fl.

Känner du igen namnet "Noughts + Crosses" sedan innan så är det inte konstigt. BBC:s nya satsning är nämligen baserad på en populär bokserie skriven av Malorie Blackman. Nu har kanalen, som tidigare gjort serier som Peaky Blinders och Line of Duty, tagit det politiska science fiction-konceptet under sina vingar. Det hela landar i en produktion som känns helt rätt i tiden och som kommer att glädja mången tankesmedja och kritiker – andra serier som Years and Years och The Handmaid’s Tale är lätta att dra till minnes.

Konceptet som lanseras i Noughts +Crosses går ut på att våra etablerade samhällsstrukturer kastas om totalt – och i det här universumet så var det istället västvärlden som blev kolonialiserat av ett fiktivt Afrika, Aprica. Det känns rått och politiskt när serien sparkas igång genom en scen som gestaltar polisbrutalitet. Snabbt slås tittaren förstås av insikten att alla poliser är svarta medan de som bankas på är vita. Kort därpå introduceras vi till seriens huvudpersoner Callum (en Nought, alltså en vit och ofta mindre välbärgad person) och Sephy (en Cross, från den privilegierade, svarta samhällsklassen). Därefter kastas vi in i hämndaktioner, en kärlekshistoria och den bubblande känslan av revolutionär stämning.

Visionen är helt klockren. Trots det universum som Noughts + Crosses figurerar i så kommer man ständigt på sig själv att tänka i de föreställningar som man internaliserat i den egna världen. Som till exempel när en Cross skriker förolämpningen ”blanker” och man som en del av en vit medelklass i en eller två sekunder blir förvånad över alla Noughts starka reaktion. Det kan vi väl ta, eller? Sedan känner man den tunga poletten dundra ned. Det blir ett introspektivt perspektivskifte, som man inte bara lyckats realisera utan också visualisera på allra bästa vis. Det här genom allt från den musik som spelas på de överdådiga festerna, till små och ibland väldigt stora detaljer – som till exempel den afrikanska pastischen på frihetsgudinnan som figurerar i fjärran.

Men precis som med The Handmaid’s Tale är jag så fascinerad av konceptet och att klura ut det, att jag när jag väl gjort det förväntar mig lika mycket från grundberättelsen. Efter någon säsong av tidigare nämnda serie, så tröttnar jag och efter att ha fått tjuvkika på avsnitt ett känner jag att risken är överhängande även här. Just nu känns Noughts + Crosses "bara" som ett stilistiskt och visionärt klockrent empatiskt penicillin.

Men jag hoppas att den berättelse som berättas kan stå på sina egna ben också, utanför konceptet. Visar den sig göra det så kommer serien att vinna över mig totalt, men hittills känns det tyvärr inte riktigt så.