Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Euphoria (säsong 2, specialavsnitt 2). Foto: HBO Nordic

Euphoria (säsong 2, specialavsnitt 2)

  • 46 min
  • Drama
  • HBO
Rasmus Torstensson | Recension
27 januari 2021
Rasmus Torstensson | Recension
27 januari 2021

Ett drabbande terapisamtal.

Underskattade "Euphoria" fortsätter att imponera. Det andra specialavsnittet "Fuck Anyone Who's Not a Sea Blob" skildrar karaktären Jules inre resa efter händelserna i den första säsongens sista avsnitt. Och det på ett ärligt, drabbande och mycket tänkvärt sätt.

  • Skapare:
    Sam Levinson
  • Regi:
    Sam Levinson
  • Manus:
    Sam Levinson, Hunter Schafer, Ron Leshem
  • I rollerna:
    Hunter Schafer, Zendaya, Lauren Weedman m.fl.

Många ser Euphoria som serien där Zendaya fick sitt konstnärliga genombrott (och en Emmy-vinst för bästa kvinnliga huvudroll). Men skaparen Sam Levinsons serie är mycket mer än så. De som sett den första säsongen vet att det är coming-of-age-berättelse utan det sötsliskiga "nu måste det ju vara lite kul"-filtret som ibland förknippas med genren. Istället lyckas Euphoria med konststycket att berätta om livet hos ett gäng amerikanska tonåringar på ett modernt, moget och icke-dömande sätt. För dagens ungdomar erbjuder den både igenkänning och befrielse men jag är bergsäker på att det är en serie som också vuxna skulle kunna lära sig mycket av.

I väntat på säsong två har Sam Levinson och HBO släppt två specialavsnitt som agerar likt en brygga mellan säsongerna. I det första avsnittet, som hyllades stort på Filmtopp, fick vi följa Rue (Zendaya) under ett försonande men hjärtskärande samtal med sin AA-kompis på julafton. I avsnitt två är det Jules (Hunter Schafer) tur, seriens andra huvudrollsinnehavare. I likhet med det första avsnittet får tittaren återigen följa ett längre samtal, denna gången mellan Jules och hennes psykolog. 

Trots att Fuck Anyone Who's Not a Sea Blob inte riktigt når upp till den briljans som levererades i det första specialavsnittet är det fortfarande riktigt bra. Den melankoliska svärtan, som kommit att bli seriens signum, är ständigt närvarande när Jules mentala skyddsmur sakta men säkert raserar. Terapisessionen är såpass välskriven och välspelad att det känns kusligt äkta. Det är som att tittaren får sitta bredvid på ett riktigt terapisamtal, som i verkligheten hade ägt rum långt bortom sekretessens stängda dörrar.

Gör dig själv en tjänst och se Euphoria.

Ett enda snedsteg i dialogen hade tvärt brutit illusionen men Levinson och Schafer, som skrivit avsnittet, hamnar konsekvent på rätt sida av gränsen. Ett av avsnittets stora förtjänster är att Jules pratar och beter sig som en tonåring. Det är inte frågan om några utsvävande Shakespeare-monologer eller trötta försök till ungdomsslang. Därtill behandlar avsnittet teman som sex, kön, kärlek, relationer och missbruk på ett sätt som det är omöjligt att inte känna igen sig i. Även om man själv inte har varit med om något liknande. 

Trots manusets kvalitéer är den stora utropstecknet utan tvekan Hunter Schafers skådespelarinsats. Under den första säsongen fick hon – med rätta – stå i skuggan av Zendayas omtalade insats. Dock märks det att avsnittet är personligt för Schafer, som här spelar ut fullständigt. Precis som med dialogen hade en enda falsk nyans i mimiken, en enda missriktad replik kunnat få avsnittet att framstå som pretentiöst dravel. Men Schafer levererar ett väl avvägt skådespel in i minsta detalj, vilket bådar gott inför nästkommande säsong av serien. 

Sammantaget erbjuder det andra specialavsnittet av Euphoria samma höga kvalité som fans av serien är vana vid. Inspelningen av säsong två är redo att köra igång så fort pandemin är över. Tills dess – gör dig själv en tjänst och se Euphoria. Du kommer inte att ångra dig.