Recension: Barry (säsong 4)
En fullkomligt lysande serie går i mål
"Barry" går i mål med sin fjärde säsong och föga förvånande sker det med stil och tonsäkerhet. Handlingen lever inte helt och hållet upp till förväntningarna, men de imponerande aspekterna är tillräckligt många för att helheten ska övertyga.
Handlingen i den fjärde och sista säsongen av Barry förtjänar en stark trea i betyg. Det avslutande kapitlet öppnar stark, men går därefter i några klassiska fällor som gör att det inte blir helt och hållet den fullträff som jag hade hoppats på när jag tryckte på play. Trots det är det omöjligt att inte knuffa upp betyget till en fyra. Förtroende som serien byggt upp under sina föregående tre säsonger, ögonblicken av golvande bra skådespel och fullkomligt lysande regi gör det smärtfritt att förlåta de flesta skavanker.
I säsong fyra av Barry har titelkaraktärens (Bill Hader) förflutna en gång för alla hunnit ikapp honom, men inte ens lås och bom kan hindra hans fragmenterad inre att fortsätta slitas i olika riktningar. Samtidigt möjligheter för Barry att reparera fallerade relationer med Fuches (Stephen Root) och NoHo Hank (Anthony Carrigan), men det är inte en självklarhet när Sally (Sarah Goldberg) förblir hans främsta prioritet.
Under tre säsonger har Barry varit en av de bästa skildringarna av samvetskval och inre strider som har producerats, och mer behöver egentligen inte sägas om handlingen i den avslutande akten än att den är det spåret troget.
På väg mot någonting storartat – men tappar fotfästet
Den tredje säsongen av Barry var snudd på perfekt och resulterade i en snålt utdelad fyra i betyg (med lite distans förtjänade den nog full pott). Att vissa av huvudkaraktärernas handlingsbågar skenade iväg åt olika riktningar var egentligen min enda kritik av den förra säsongen – och jag bekymrade mig över hur det skulle lösas i den avslutande säsongen.
Inför den sista säsongen oroade jag mig över att den splittringen av karaktärernas världar, och att Barry på pappret redan hade förlorat, skulle vara två övermäktiga hinder. Lyckligtvis visade sig oron vara helt och hållet obefogad. De unika individerna i centrum för seriens handling sätts omedelbart i kollisionskurs mot varandra och Barrys skrämmande, tragiska och hjärtskärande jakt på sin mänsklighet lyckas vara drivkraft nog för att föra serien framåt.
Några avsnitt in i säsongen är "Barry" på väg mot något storartat och fläckfritt – men tyvärr tappar den fotfästet en aning och går i två klassiska sista-säsongen-fällor.
Precis när handlingen satt klorna i en på allvar och upptrappningen mot en final utan dess like väntar faller serien för frestelsen att börja avverka för mycket handling på för kort tid. Intensiteten pyser hastigt ut i tomma intet och som tittare måste man plötsligt ta helt nya tag för att engagera sig igen. I den här processen lyckas serien också bryta den ton och värld som byggts upp under tre säsonger.
Utan att avslöja vändningarna i serien som föranleder den emotionella pyspunkan, så är det inte nödvändigt fel på besluten i sig – de kommer bara alldeles för tidigt in på säsongen.
Mot de avslutande avsnittet lyckas serien ta sig upp på banan igen och vi är på väg mot samma intensitet som infann sig runt mittpunkten, men jag kan inte låta bli att känna att det var en onödigt lång omväg vi var tvungna att ta för att komma dit.
Ge Bill Hader fria tyglar
Handlingen i säsong fyra blir inte helt och hållet så klockren som det krattas för och som jag hade hoppats på, men det gör samtidigt inte alltför mycket. Helheten finns fortfarande där och detaljerna håller så pass hög nivå att Barry måste klassas som en av de bästa mörka komedierna de senaste tio åren. Utöver den tonsäkra humorn med en ständig underton av naivitet, i kombination med en rå värld och dränerande, inre samvetskval gör serien till ett unikum.
Den unika tonen och fingertoppskänslan när det kommer till paketeringen av denna fantastiska underhållning är till stora delar seriens behållning, men det är också mycket annat som förtjänar att hyllas – som till exempel en rad skådespelarinsatser. Henry Winkler är som gjord för sin roll som den narcissistiske Gene Cousineau, Anthony Carrigan är den charmigaste mafioson i tv-historien och måtte Sarah Goldberg landa en rad stora roller efter denna otroligt imponerande rollprestation.
Slutligen är det bara att ställa sig upp och applådera Bill Hader.
Skaparen av serien står som regissör för samtliga avsnitt i den avslutande säsongen och så gott som varje scen imponerar. Det är lekfullt, inspirerat och stilsäkert så till den grad att det ibland känns som om man tittar på den film av bröderna Coen i högform.
Med tanke på var Hade visat upp för talang med Barry är det bara att ge honom fria tyglar att göra vad han vill framöver – det känns inte som om det kan gå fel och det lovar otroligt gott inför framtiden. Ställer sig stjärnorna rätt i skyn kan Hader mycket väl blomma ut till något ingen såg komma för bara några år sedan.
Tack Bill Hader, Alec Berg, HBO och alla andra involverade för fyra säsonger av en fullkomligt lysande serie.
De första avsnitten av "Barry" säsong 4 finns nu att streama på HBO Max.