Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Allen v Farrow

Allen v. Farrow – snart på allas läppar

  • 4 x 50
  • Dokumentär
  • HBO
Daniel Turfors | Recension
23 februari 2021
Daniel Turfors | Recension
23 februari 2021

Filmtopp har sett första avsnittet av den nya HBO-serien.

Woody Allen – ett geni eller ett monster, eller både och? Den nya HBO-serien "Allen v. Farrow" målar upp ett mindre smickrande porträtt av regissören, när de påstådda sexuella övergreppen på adoptivdottern Dylan benas ut i sant "Leaving Neverland"-manér.

  • Skapare:
    Kirby Dick, Amy Ziering
  • I rollerna:
    Mia Farrow, Dylan Farrow, Ronan Farrow m.fl.

Regissören Woody Allen har, som ni säkert redan vet, spenderat decennier åt att bemöta anklagelser om påstådda sexuella övergrepp som ska ha skett på hans och Mia Farrows gemensamma adoptivdotter Dylan när denne var sju år gammal. Påståenden som vissa menar känns mer trovärdiga då han sedan 1992 både dejtat och sedermera gift sig med Mia Farrows adoptivdotter Soon-Yi, en relation som påbörjades när Soon-Yi var 20 år gammal och Woody Allen var 56 år.

Trots det har karriären för den prominente regissören tågat på och det var förmodligen inte förrän #metoo-vågen gav anklagelserna en nytändning som branschen började vända honom ryggen.

Spiken i kistan kan bli "Allen v. Farrow", en ny HBO-serie som ska visas i fyra delar och som kommer att diskuteras vilt från många håll framöver. Filmtopp har sett det första avsnittet och kan lova att den som har ett intresse för true crime, greps av Leaving Neverland eller helt enkelt har en relation till Woody Allen och hans filmer kommer att sitta med andan i halsen. 

Det är ett föga smickrande porträtt av regissören som målas upp i en produktionsmässigt väldigt välgjord dokumentär. Historien är förstås känd sedan länge, men här finns både kontext för den dåligt insatte och mycket att hämta för den som redan läst på.

Dokumentären tar tydlig ställning.

Allen v. Farrow bjuder på en hel del privat filmat bildmaterial där vi får intima inblickar från den tid då Woody Allen kom in i Mia Farrows liv och började att umgås med hennes många adoptivbarn. Vi får också "talking heads"-intervjuer med bland andra Dylan och Mia, som berättar om hur charmig Woody Allen kunde vara på ytan, men vilket mörker som lurade där under och får höra berättelser och detaljer som verkligen får en att rysa. Jag har som sagt inte tagit del av mer än det första avsnittet, men Allen v. Farrow har i andra recensioner pekats ut som ensidig och efter att ha sett första avsnittet är narrativet tydligt – utgångspunkten är att Woody Allen är en pedofil.

Woody Allen har valt att inte närvara i dokumentärserien och han och Soon-Yi menar att de bara fick dagar på sig att bemöta de anklagelser som presenteras medan dokumentärteamet följde Farrow-sidan under flera år. Likväl vilar hans ande ständigt över serien genom olika urklipp från telefonsamtal och hans självbiografi som släpptes i fjol.

Avsaknaden av någon motvikt gör förstås dokumentären otroligt övertygande, men också ensidig. Jag är den första att medge att jag inte hade någon vidare kunskap om fallet när jag gav mig in i dokumentärserien. Jag har inte ens sett särskilt många Woody Allen-filmer. Men gång på gång utbrast jag obsceniteter för mig själv högt i soffan härhemma och kände känslor av avsky, besvikelse och äckel medan en helt annan bild av Woody Allen än den jag haft tidigare började krypa sig in under skinnet på mig. Rent mörker.

Det andra sidan av myntet.

Klipp till efter avsnittet, när nyfikenheten inte riktigt ville stilla sig och jag började läsa mer om hela cirkusen och bland annat tog del av en av det andra adoptivbarnet, Moses Farrows, berättelse. Han menar att det snarare är Mia Farrow som är att skylla, då hon ska ha varit en manipulativ mor som misshandlade sina barn vilket lett till att två av dem tagit livet av sig och att ett blivit narkoman och sedan dött av AIDS-relaterade orsaker.

Han menar också att hon har drillat dem i ett Woody Allen-hat och fått dem att öva in redogörelser om missförhållanden när relationen mellan honom och Soon-Yi blivit offentlig. Ronan Farrow, parets gemensamma barn som bara var två år när det mest som avhandlas i första avsnittet diskuteras och fem år när själva övergreppet ska ha skett, refererar till konversationer han menar att han minns. Det är här hela historien och dokumentären i sig blir väldigt svårnavigerad, emotionellt och intellektuellt.

Jag vill inte betygsätta "Allen v. Farrow" efter ett avsnitt, men har känt många känslor under den tid jag bekantat mig med berättelsen och för tillfället har känslorna landat i en stark förvirring.

En tragisk soppa.

Jag tycker att det är viktigt och bra att berättelser som denna kan komma till ytan efter #metoo och tycker också att det är självklart att man ska tro på människors vittnesmål. Den övertygelsen gör ju dock även Moses Farrows berättelse betydelsefull (vad Allen själv säger är dock för mig av mindre intresse), vilket gör att jag lamslås helt av situationens komplexitet. Något som istället skapar en fascination för dokumentären och vad den säger om samhället idag.

Är det okej att en dokumentär helt struntar i den ena partens berättelser och bara visar en sida? Är jag naiv om jag, när det faktiskt finns två sidor, väljer Dylans berättelse och bortser från vad Moses och Soon-Yi sagt om det hela? Är jag ett svin om jag väljer Moses berättelse, och därmed tror att Dylans snarare är orkestrerad av en narcissistisk och svartsjuk mor?

Hela situationen känns som en tragisk soppa och att jag måste fråga mig sådana här saker – och faktiskt välja vem jag ska tro på då Dylans och Moses vittnesmål är så diametralt motsatta är sorgligt. Självklart är åtminstone att det kommer att snackas om och surras kring Allen v. Farrow, rejält, vid fikaborden – så på något plan har dokumentären förstås redan lyckats. Oavsett vad som är sant eller inte, är en sak säker – Dylan är ett offer i det hela.