”A Knight of the Seven Kingdoms” är en underbar ”Game of Thrones”-serie

”Underbar” kanske känns som ett udda ord att använda för att beskriva något i en franchise präglad av brutala mord, övergrepp, den smutsigaste typen av politik och incest – men det är faktiskt precis vad den är. A Knight of the Seven Kingdoms är en underbar liten serien. 

Jag säger ”liten”, för det här är en berättelse i väldigt mycket mindre skala än de andra Game of Thrones-serierna. Majoriteten av säsongens sex avsnitt är drygt 30 minuter långa, tonen är ofta väldigt lättsam och handlingen kretsar kring en oansenlig men godhjärtat riddares öde.

Inledningsvis är A Knight of the Seven Kingdoms nästan en för lättuggad och humorfylld skapelse, men gradvis smyger sig allvaret på samtidigt som den lyckas påminna oss om varför vi en gång förälskade oss i den här världen. 

”A Knight of the Seven Kingdoms” är en älskvärd riddarhistoria

A Knight of the Seven Kingdoms inleder med nästan exakt samma typ av premiss som den gamla Heath Ledger-pärlan En riddares historia (2001). En enkel väpnare ser sin herre dö och bestämmer sig för att själv ta sig an rollen som riddare och siktar på att göra avtryck i ett tornerspel.

Den här gången är det den storvuxne, allt annat än intellektuellt begåvade, Dunk (Peter Claffey), eller Ser Duncan the Tall, som tar sina första stapplande steg som riddare. I sina hasor har han den bräcklige men väldigt klipske pojken Egg (Dexter Sol Ansell) som bönar och ber om att få bli Dunks väpnare. Snart befinner sig den omaka duon omgärdad av kungligheter och adelsmän – och frågan är om det verkligen är rätt plats för någon med Dunks goda hjärta och av hans enkla börd.

Enkel är också berättelsen. Den är kort och bingevänlig (tyvärr släpper HBO Max ett avsnitt i veckan) och utspelar sig helt under en tornering. Med två väldigt älskvärda karaktärer i centrum gör det A Knight of the Seven Kingdoms till en serie som är lätt att omfamna.

Rollbesättningen i serien är fullkomligt briljant. Peter Claffey är nästan lite för trovärdig som den store, klumpige Ser Duncan ”Dunk” the Tall och Dexter Sol Ansell, herregud, vilken förtjusande jävla insats han levererar. Till råga på det har de lyckats casta ännu en perfekt prinsslyngel till hatobjekt, stöpt i samma form som Geoffrey, Aemond och Aegon II, i Finn Bennett som prins Aerion Targaryen.

Ett kort shoutout måste även ut till svenske Gustav Danielsson som gör ett lysande jobb som filmfotograf för serien (actionsekvenserna i avsnitt fem är mästerliga).

Första avsnittet är ett misstag – bajsar på ”Game of Thrones”-melodin

A Knight of the Seven Kingdoms är en Game of Thrones-serie som tydligt särskiljer sig från de tidigare skapelserna i franchisen med sin nämnda småskalighet och lättsamhet. Det gör serien till ett uppfriskande nytillskott i universumet, men hjärnorna bakom A Knight in the Seven Kingdoms tar i väl hårt för att markera tonskiftet. 

Det är Dunk dunkar huvudet i dörrposter-humor, det är äckelhumor, det är en huvudkaraktär som hela tiden glömmer vilket håll han kom ifrån, det är örfilssnabba flashbacks, och i en av de första scenerna bjuds vi till och med på en aggressiv tarmtömning som klipper av den ikoniska Game of Thrones-melodin. Jag hinner tänka både en och två gånger att, aj då, det här har ju råkat bli en parodi på Game of Thrones.

Markeringen är som sagt alldeles för hård (och jag är orolig att serien ska avfärdas av många redan innan de tagit sig till andra avsnittet), men ha lite is i magen – det blir så väldigt mycket starkare ju längre säsongen lider. 

För varje avsnitt och scen som passerar blir det här en mörkare och tyngre historia, samtidigt som ögonblicken av lättsamhet fortfarande infinner sig sporadiskt. När eftertexterna rullar för sista gången känns A Knight of the Seven Kingdoms som ett perfekt komplement till Game of Thrones och House of the Dragon. 

Den här serien borde bli en lärdom för hela branschen

Bara minuter efter att jag hade sett klart A Knight of the Seven Kingdoms såg jag av en slump ett klipp där den amerikanske författaren Jason Pargin pratade om hur en av de stora styrkorna med Game of Thrones-brukade vara alla oväntade och omaka duos som charmade oss – och han har ju helt rätt. Några av Game of Thrones-stunderna som ligger oss närmast hjärtat uppstod när vi fick se karaktärer som Tyrion och Bronn, Arya och The Hound, Jamie och Brienne fick glänsa tillsammans som par. Den typen av sidospår kändes ofta som det emotionella hjärtat i serien. 

I A Knight of the Seven Kingdoms hittar franchisen tillbaka till det framgångskonceptet med Dunk och Egg och resultatet är rätt underbart. 

Jag tycker det här borde bli en lärdom för hela branschen, åtminstone för alla som sysslar med stora franchises, att ge oss fler små berättelser med spännande karaktärsdynamik. När det väl kommer till kritan är det hur intresserad vi är av karaktärerna och hur investerade vi är i deras resa som kommer att avgöra vad vi tycker om. Det måste inte alltid vara spektakulära explosioner och hela universum som står på spel för att vi ska titta.

”House of the Dragon” finns att streama på HBO Max med premiär den 19 januari.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: A Knight of the Seven Kingdoms