A Discovery of Witches (2018)

A Discovery of Witches (2018) – Avsnitt 1

  • 8 x 60 min
  • Drama, Fantasy
  • HBO
Daniel Turfors | Recension
20 september 2018
Daniel Turfors | Recension
20 september 2018

Godkänd öppning på Sky Ones nya fantasy-serie A Discovery of Witches.

"A Discovery of Witches" är den nya TV-seriesatsningen från Sky One; en serie som förhoppningvis kan lämpa sig perfekt för den som vill få något att dricka en kopp te till i det annalkande höstrusket. Med stormiga vindar, susande träd, Halloweentider och allt vad det innebär.

  • I rollerna:
    Matthew Goode, Teresa Palmer, Owen Teale m.fl.

A Discovery of Witches är en sprillans ny tv-serie baserad på Deborah Harkness bästsäljande boktrilogi om häxor och vampyrer och det första avsnittet, (regisserat av Ashley Pharoah), utlovar mycket av det goda för den som tycker om gotik.

Just den här gotiken spinner egentligen iväg bland studenter och lärare i det föga väntade Oxfordbiblioteket och universitetsmiljön får en absolut att känna de där Hogwarts-vibbarna som man fått bekanta sig med i diverse projekt sedan Harry Potter-filmernas avslutande kapitel år 2011. Serien kretsar kring den unga häxan, tillika forskaren (kanske mest forskaren, den där häxbusinessen tycks hon ha lagt på hyllan), Diana Bishop – spelad av Teresa Palmer – som ofrivilligt råkar dras tillbaka in i den magiska världen efter en olycklig upptäckt. Och så kommer förstås vampyrerna som ett brev på posten. Det vet man ju hur de är, vampyrer.

Oxfords kanske stiligaste vampyr – Matthew Clairmont (spelad av Matthew Goode, alltså allas vår egna Ozymandias från Watchmen) – fullkomligt osar mystik och erbjuder att hjälpa Diana Bishop på hennes svåra resa efter att ha väckt den magiska världens inte alltid särskilt välvilliga krafter. Det här trots att vampyrerna och häxorna, i Deborah Harkness bok och Sky Ones nysatsning, har en väldigt långvarig och brokig historia bakom sig.

Det låter kanske lovande – i alla fall för en person som mig, som älskar allt vad magi, ockultism, monster, vättar och andar är. Men trots det lyckas inte riktigt seriens början med trollkonsten att dra mig in i den här världen. En värld som om den görs rätt förstås bör vara väldigt indragande; nästan själva definitionen av eskapism.

Men skon klämmer en aning. Istället för ett rikt, atmosfäriskt och förhöjt universum att förkovra och förglömma mig i, tycker jag att jag får klichéer. Det är som att den här typen av filmer och serier har blivit så pass vanliga och normaliserade att jag inte ens höjer på ögonbrynen eller känner ett uns av förundran första gången en gnista magi visar sig – vilket så klart är en besvikelse. Jag vill följa serien ett tag till och se om relationerna och världen lyckas bredda ut sig – och framför allt om den hittar en välbalanserad ton.

Men likt en häxa som plötsligt kontaktas av vampyrer så är jag fortsatt varsam och försiktigt skeptisk.