”Hamnet” är en av de mest gripande filmerna på flera år: ”Mästerligt”

Jag är trött förmiddagen då jag sjunker ned i biostolen för att titta på Hamnet, och tjugo minuter in i filmen är ögonlocken väldigt, väldigt tunga. Så långt in i kostymdramat känns allt som ett själlöst och pretentiöst försök att skapa något djupsinnigt och intellektuellt för att imponera. 

Kameraarbetet känns provocerande statiskt i försöken att ingjuta en pjäsliknande inramning, det kastas in någon referens till Orfeus och Eurydike och i händelsernas centrum har vi två unga excentriker som förälskar sig i varandra. Det hela är ... sömnigt. 

Men sen händer något. 

Huvudrollsinnehavaren Jessie Buckley frigör till synes en urkraft och påbörjar en uppvisning i skådespeleri som är fängslande, som är känslomässigt drabbande och som får en att slukas fullkomligt av filmens värld. Med Buckleys trollbindande förmåga som främsta verktyg bevisar sedan regissören Chloé Zhao (Nomadland) att det finns en tydlig intention bakom varje kreativt val – som hur det där statiska fotot stundtals kontrasteras med intima och levande närbilder i de mest emotionella stunderna – vilket i slutändan resulterar i en av de mest gripande filmerna jag sett på flera år.

Ett mästerligt drama av alla involverade

Hamnet är historisk fiktion som handlar om hur William Shakespeares kanske mest ikoniska pjäs, Hamlet, kom till. Berättelsen kretsar kring hur Will (Paul Mescal) och Agnes (Jessie Buckley) förälskar sig i varandra och bildar familj. Med sina respektive egenheter är de som gjorda för varandra, men trots en brinnande kärlek och flera barn är deras förhållande inte någon sagoberättelse. Rastlöshet och brist på kreativa utlopp driver sakta Will mot fördärvet, medan Agnes blir en överbeskyddande mor efter en förebådande syn om framtiden.

Pådriven av Agnes lämnar Will den engelska landsbygden för att spendera perioder i London, men när Will slits mellan sitt liv i huvudstaden och familjen, och pesten börjar skörda sina offer i landet, börjar det knaka ordentligt i fogarna.

Så gott som varje aspekt av Hamnet håller riktigt hög nivå. Buckley står som sagt för en minst sagt minnesvärd insats (jag blir förvånad om Oscarsstatyetten inte hamnar i hennes händer), men även Mescal, de yngre förmågorna Jacobi Jupe, Olivia Lynes och Bodhi Rae Breathnach, samt Emily Watson gör avtryck. Fotot, som jag först var redo att avfärda, bidrar i sin tur till att effektivt framhäva de emotionella nyanserna i berättelsen och manuset – som Zhao skrivit tillsammans med Maggie O'Farrell (som också ligger bakom boken som filmen är baserad på) – är snudd på fläckfritt. 

Jag kan tänka mig att själva handlingen blir för sentimental och för mycket av en snyftare för vissa, men om man uppskattar den typen av berättelse är ”Hamnet” en mästerlig film.

”Hamnet” når så när upp till högsta betyget

Jag skriver att manuset är snudd på fläckfritt, och det är egentligen bara två brister i det – en av dem dessvärre rätt avgörande – som stoppar Hamnet från att få en femma i betyg.

Den första bristen, som är relativt lätt att förbise, handlar om att friktionen som uppstår i förhållandet mellan Will och Agnes ofta känns forcerad och stressad. Ibland klagar jag på att dramer är rädda för att ge sina karaktärer konsekvenser för deras handlingar, men i Hamnet är det nästan tvärtom. I ögonblick har handlingen så bråttom att skruva upp konflikten mellan huvudkaraktärerna och skapa konsekvenser att jag inte alltid köper hur de hamnar i krisande situationer i relationen. Dessa ögonblick är lyckligtvis väldigt få i antal. 

Den andra bristen, och mitt största ”problem” med Hamnet, är att crescendot inte riktigt skapar samma svallande känslor som andra delar av dramat. Själva klimax landar visserligen väl men upptrappningen, som i sann Shakespeare-anda är ett drama (en pjäs) i dramat, rycker mig tillfälligt ur berättelsen. Utan att avslöja för mycket beskådar Agnes i det här skedet av filmen en pjäs av Will som är en parallell till deras liv. 

Det är i den stunden som insikterna ska komma till Agnes och som vi ska känna vad hon känner, men pjäsen skapar en barriär mellan mig som tittare och Agnes. Det hon beskådar är nämligen inte i närheten lika starkt som dramat i hennes ”riktiga” värld. Plötsligt blir det som att jag, i filmen Hamnet, bevittnar en blek kopia av berättelsen jag följt i två timmar. Lyckligtvis är hela händelseförloppet så välgjort att det ändå träffar rätt – det blir bara inte riktigt så starkt som det hade kunnat bli.

Hade jag inte tittat på filmen i en analytisk sinnesstämning hade betyget sannolikt blivit en 5:a, för så emotionellt slagkraftig är ”Hamnet”. Det är ett extremt gripande drama som får ögonen att vattnas och som fyllde biosalongen med snyftningar. ”Hamnet” är inte helt perfekt (men inte långt borta), och den tilltalar nog inte alla, men för min del var det längesedan jag såg en film som fick mig att känna så mycket.

Katarsis.

”Hamnet” har biopremiär den 27 februari. Filmen går att se till halva priset med Biopasset.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Hamnet