Familjefesten (2019)
Mediokert familjetrassel i fransk idyll.
Det uppstår inte mer än ljummen dramatik när en familj samlats för att fira mammans 50-årsdag och den sedan länge försvunna dottern dyker upp. Emmanuelle Bercot tar till hela sitt känslomässiga register när hon porträtterar en obalanserad kvinna som har återvänt för att göra upp med sin familj.
Ett vackert hus i en fransk idyll – det är spelplatsen för dramat Familjefesten. Naturligtvis lämpar sig den här typen av inhemsk miljö för familjedramer. Att syskon och släktingar tvingas spendera tid i en komprimerad omgivning brukar i filmsammanhang ge upphov till att konflikter och djupt dolda hemligheter kommer upp till ytan.
För att en sådan historia ska bli sevärd eller till och med riktigt bra, är det viktigt att intrigen är stark, karaktärerna engagerande och att skådespelarna övertygande. Familjefesten har en hyfsat engagerande karaktär, som ger upphov till en skaplig övergripande intrig. Dessvärre gör tråkiga sidokaraktärer och obetydliga konflikter dem emellan att filmen inte blir mer än medioker.
Den legendariska franska skådespelaren Catherine Deneuve spelar Andréa - mamma till två söner och en dotter. Nu ska alla samlas för att fira hennes 50-årsdag. Stämningen är till en början lättsam; solen skiner och alla hjälper till med att förbereda inför festen.
Plötsligt kommer störtregnet, både bokstavligt och bildligt talat. Dottern Claire (Emmanuelle Bercot) anländer och skakar om tillvaron för samtliga på kalaset. Det står tidigt klart att hennes tillstånd är instabilt. Hon har varit borta i tre år, har ett dåligt förhållande bakom sig och återförenas nu med sin dotter, som helst inte vill veta av henne. Stämningen går snabbt från mysig till laddad, trots att Andréa försöker låtsats som inget och bara ha trevligt.
Emmanuelle Bercot räddar "Familjefesten" från totalt haveri.
På pappret ser "Familjefesten" ut att kunna bli ett sevärt drama. I praktiken blir resultatet dessvärre inte mer än ljummet. Ett stort problem är att flera karaktärer är så övertydligt skrivna, reducerade till att ha några utpräglade personlighetsdrag. Den ena sonen är framgångsrik, rationell och välbärgad, den andre en pank och löjlig amatörfilmare som envisas med att filma varenda middag under sammankomsten. Naturligtvis uppstår det konflikter mellan dem, men dessa är fjuttiga och uddlösa. Andréa och hennes man, som inte är Claires biologiska pappa, är konflikträdda.
Den enda intressanta är just Claire. Emmanuelle Bercot tar till hela sitt känslomässiga register när hon porträtterar en kvinna som är i total obalans. Hon gråter, skriker och bankar huvudet allt vad hon kan i köksbordet. Nu är inte jag expert på hur psykotiska perioder kan yttra sig - det kan kanske se ut så här? - men jag hade svårt att ta hennes mest intensiva scener på allvar. (Jag uppskattade mer Josefin Neldéns roll som psykotisk mamma i Maria Bäcks purfärska drama Psykos i Stockholm).
Däremot är Claire den karaktär som engagerar mest, och även om Bercot inte lyckas göra en fullt övertygande insats, är hon den skådis som räddar filmen från att vara ett komplett haveri. Claire har ändå en tragisk bakgrundshistoria och som tittare kan man i viss mån sympatisera med hennes utsatthet.
Claires bräckliga tillstånd ger upphov till en helt okej övergripande intrig, men det hade krävts engagerande sidokaraktärer och mer fängslande skådespel för att den här filmen skulle ha blivit sevärd. Nu blir betyget istället en tvåa.
Se istället någon av filmerna på vår lista över de bästa filmerna från 2020.