Efterskalv

Efterskalv (2015)

  • 1 tim 42 min
  • Drama
Eric Diedrichs
Uppdaterad 06 december 2019 kl. 16:12 | Publicerad 09 december 2015 kl. 18:12
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
  • Regi:
    Magnus von Horn
  • Manus:
    Magnus von Horn
  • I rollerna:
    Ulrik Munther, Mats Blomgren, Loa Ek m.fl.

Efter att ha muckat från ungdomsfängelset, vill John (Munther) att allt ska bli som vanligt igen. Men det visar sig snabbt att det lilla samhället han bor i varken har glömt eller förlåtit hans brott. I själva verket är byborna fortfarande omtumlade och de efterskalv som råder kommer att fortsätta råda en lång tid framöver.

John får bo tillsammans med sin lillebror hemma hos deras ensamstående pappa Martin (Blomgren), som också ska ta hand om Johns farfar. John är, likt både sin far och farfar, hjälplöst lakonisk. Tillsammans utgör de tre generationer hämmade män som inte vågar öppna upp sig för någon. Deras tystnad är många gånger provocerande, inte bara för oss i publiken utan också för Johns lillebror som ständigt ställs utanför. Han vill förstå, men får aldrig chansen.

Värst blir det emellertid när John återvänder till skolan. Där trakasseras han av de andra eleverna, som tycker att hans straff varit alldeles för lindrigt.

Efterskalv
Foto: TriArt Film

Precis som Sanna Lenken och Peter Grönlund lyckas regissör och manusförfattare, Magnus van Horn, bidra med något unikt med sin debutlångfilm. Efterskalv är både en konversationsstartare och en skildring av ett perspektiv vi allt för sällan behöver konfrontera, förövarens. van Horn ska ha ett stort beröm för hur han tålmodigt matar oss med små detaljer om det brott John har begått. Jag gillar också hur han, genom stillastående kameror och en smart användning av ljud, låter vissa karaktärer lämna bildens ramar. Det ger betraktaren en tjuvkikande känsla i familjens värld.

Svaret på mångas fråga om hur bra popsångaren Ulrik Munther är i sin debutfilm, är rätt och slätt: kanon! Han lyckas problemfritt skildra Johns svärta och ångest. Dock är det inte bara Munther som bjuder på en stark insatts. Bäst är Mats Blomgren, som klockrent gestaltar den kämpande och omtänksamma fadern, men hela ensemblen bjuder på trovärdigt skådespel. När filmen når sitt klimax sitter jag som fastnålad och när eftertexterna rullar känner jag mig härligt omtumlad.

Bäst: Den sista halvtimmen är en klockren femma! Här hittar du fler tips på bra svenska filmer.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL