Dottern

Dottern (2015)

  • 1 tim 36 min
  • Drama
Eric Diedrichs | Recension
03 maj 2016
Eric Diedrichs | Recension
03 maj 2016
  • Regi:
    Simon Stone
  • Manus:
    Simon Stone, Henrik Ibsen (inspirerad av "The Wild Duck")
  • I rollerna:
    Paul Schneider, Odessa Young, Ewen Leslie, Geoffrey Rush, Anna Torv, Miranda Otto, Sam Neil m.fl.

Tjechov sa: "Om du i akt ett har en pistol hängande på väggen, måste pistolen avfyras i sista akten". Något den australienska teaterregissören Simon Stone har tagit med sig i sin debutfilm, relationsdramat Dottern. Här har vi två vapen vars hanar är på helspänn. Det ena är ett jaktgevär, det andra är Christian (Paul Schneider) - en nykter alkoholist som återvänder hem för första gången på femton år inför sin fars bröllop.

Hemma i byn stöter Christian på sin barndomsvän Oliver (Ewen Leslie), som till skillnad från Christian har bildat en kärleksfull familj. Hustrun Charlotte (Miranda Otto) och dottern Hedvig (Odessa Young) är Olivers allt, men frågan är om det alltid kommer vara så. Snart står det klart att Christian bär på en familjehemlighet, som både kan ödelägga allt och som han dessutom verkar vara sugen på att berätta.

TheDaughter_MarkRogers-1362
Foto: Njutafilms

Läs också: De bästa filmerna 2016

Även om Christian är den karaktär som främst driver filmen framåt, är Paul Schneider långt ifrån ensam i rampljuset. Geoffrey Rush, som spelar Christians far Henry, lyser starkt med sin karisma och Ewen Leslie och Miranda Otto bjuder på ett brett skådespelarregister. Bäst är emellertid Odessa Young, som med stort självförtroende tacklar den komplicerade rollen som Hedvig; en sökande tonåring som brottas med alla de problem som hör åldern till.

Trots Simon Stones bakgrund i teatern och att filmens grundpremiss är inspirerad av en Henrik Ibsen-pjäs, har regissören använt filmmediet ordentligt. Samtidigt som vissa scener andas teatraliskt melodrama och de stora överraskningarna känns lite väl utstuderade, särskilt i kontrast till filmens realistiska ton, är fotot många gånger exemplariskt och levande med vackra och spännande miljö- och närbilder.

Vad som hade lyft Dottern till ett högre betyg hade varit ett mer balanserat berättande. Vägen från att konflikten presenteras till att historien når sitt klimax är lång och snårig. Vissa element stärker filmens realistiska ton, medan andra är mest som bukfyllnad. En del scener är jordnära och känns som utmärkta karaktärsstudier, medan andra är för överdrivna för sitt eget bästa. Hoppas att Simon Stone får ihop en bättre helhet i sin nästa film, om det blir någon.