Nya Bruce Springsteen-filmen tror sig vara djupare än den är

Det finns ett tidigt ögonblick när Jeremy Allen White, iförd läderväst och slitna jeans, står på en scen och försöker övertyga oss om att han är Bruce Springsteen. Svetten rinner, gitarren hänger tungt över axeln och rösten strävar efter det där signaturhesa som definierade en hel generation. Men något är fundamentalt fel. Det är inte bara att White trots all träning med sångcoacher och gitarrexperter varken ser ut, låter eller rör sig som Springsteen. Det djupare problemet är att filmen själv tycks ha glömt vem Bruce Springsteen faktiskt var.

Efter två timmar av Cooper’s svartvita minnesfragment, förenklade skildringar av psykisk ohälsa och genrekonventioner så utslitna att de nästan känns som parodi, sitter man kvar med en besk eftersmak. Detta är inte en hyllning till den råa, kompromisslösa artist som vägrade låta skivbolaget diktera villkoren för ”Nebraska”. Det är en glansig, förenklad version – ett orättvist porträtt som reducerar en av rockhistoriens mest komplexa kreativa processer till förutsägbara biografiklyschor.

Ett manus som aldrig vågar

Scott Cooper har baserat sin film på Warren Zanes bok från 2023 om skapandet av Springsteens ”Nebraska”-album från 1982, men någonstans på vägen från bok till manus tappade han berättelsens själ. Filmen presenterar Bruce som en endimensionell, möjligen tvådimensionell karaktär – en man plågad av sitt förflutna, visst, men aldrig tillräckligt nyanserad för att kännas verklig. Bruce Springsteens far led av schizofreni, en tragisk bakgrund som filmen illustrerar genom ultrabreda, svartvita flashbacks som är otydliga visioner av våld i hemmet.

För dem som inte har förkunskaper om Bruce Springsteen erbjuder filmen ingen verklig ingång till att förstå varför han blev "The Boss". För dem som väl känner till hans historia finns bara besvikelse att hämta – en känsla av att Cooper valt den säkra vägen framför den sanna.

Manuset tar inga risker, erbjuder inga överraskningar, och verkar mest intresserad av att bocka av biografiklyscheboxar: den svåra barndomen, kreativa blockaden, den förstående managern.

En transformation utan själ

Jeremy Allen White genomgick månader av intensiv träning för rollen, från sångarbete till att lära sig gitarr. Hans dedikation är odiskutabel – han har uppenbarligen gjort allt som krävts fysiskt för att gestalta Springsteen. Men något fundamentalt saknas. När White sjunger hör man tekniken, ser ansträngningen, men känner aldrig den desperata hunger som drev den verkliga Bruce Springsteen att skapa dessa låtar på en fyra-spårs bandspelare i sitt sovrum.

Allt är korrekt på ytan, men tomt inuti. Foto är förvisso utsökt, speciellt i tillbakablickarna. Det är fullt av dämpade gråa och bruna toner som ekar ljudet av Nebraska självt, men vackra bilder kan inte rädda en film som saknar emotionell sanning.

Ett tempo som kvävs 

Cooper verkar ha trott att långsamhet är detsamma som djup. Filmen drar ut på scener som borde vara skarpare och skyndar förbi ögonblick som borde få andas. Just när något intressant är på väg att hända – klipp. När filmen äntligen bygger upp någon form av dramatisk momentum – klipp igen.

Den mest frustrerande aspekten är hur filmen hanterar Bruces mentala hälsa. I en av de näst sista scenerna söker han äntligen professionell hjälp, ett potentiellt avgörande ögonblick av sårbarhet och självinsikt. Men istället för att utforska detta klipps det direkt till tio år senare. Sedan rullar eftertexterna. Det är som om filmen aldrig riktigt vågade ta itu med det den påstod sig vilja berätta – historien om en man som konfronterade sina demoner.

En helhet som faller isär

Jeremy Strong som manager Jon Landau och Stephen Graham som Bruces far gör hedervärda insatser med det begränsade material de fått. Men inga individuella prestationer kan kompensera för en film som saknar ett tydligt syfte.

Vad vill Cooper egentligen säga? Att trauma formar kreativitet? Att även legender har ångest? Dessa insikter känns inte bara uppenbara utan också ytliga i sin presentation. Cooper har sagt att hans filmskapande stil kännetecknas av emotionellt djup, realistiska skildringar och fokus på karaktärsutveckling, men Deliver Me from Nowhere känns mer som en checklista än en levande berättelse.

När filmens slutscen väl kommer – efter två timmar av väntan på att något verkligt ska hända är det redan för sent. Filmen kom aldrig igång. Den stannade kvar i förspelet. Resultatet är en biografifilm som hedrar sin huvudperson genom att vara precis så säker och beräknande som Bruce Springsteen aldrig var.

"Springsteen: Deliver Me from Nowhere" har biopremiär den 24 oktober.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.