Årets mörkaste nordiska thriller “Koka björn” får högt betyg: ”Imponerande”

Året är 1852. Den laestadianska väckelsen sprider sig genom Tornedalen som en löpeld. Prosten Lars Levi Laestadius, botaniker och predikant, hittar tillsammans med sin följeslagare Jussi en ung kvinna mördad i kärret. Myndigheterna dömer snabbt ut en björn som gärningsman. Men Laestadius studerar kroppen med noggranhet. Det här är inget djurs verk.

Ljus och skugga i nordisk prakt

Fotot är helt utan tvekan extraordinärt. De finska inspelningsplatserna fångar den nordiska sommaren i hela dess sällsamma prakt, där ljuset aldrig riktigt lämnar himlen men skuggorna ändå blir djupare. 

Fotografen behandlar naturen inte som en passiv bakgrund utan som en aktiv kraft i berättelsen. Kärren där kroppar hittas skildras med en nästan dokumentär skärpa och det visuella språket bär tydliga influenser från nordisk filmtradition – ekon av Roy Anderssons statiska komposition och Aki Kaurismäkis melankoliska landskap – men med en helt egen, långsam puls. Kameran rör sig sällan i onödan men när den väl rör sig har varje panorering en tydlig mening.

Även musiksättningen förtjänar särskilt beröm. Kompositören har skapat ett soundtrack som känns både tidlöst och platsförankrat. Det är stråkar som väver sig genom tystnaden som vind genom tallkronorna, trummor som ekar av jojkens rytmer utan att direkt imitera. Det är musik som förstår när den ska kliva fram och när den ska dra sig tillbaka, en sällsynt kvalitet i modern dramatik.

Dialog som andas och tänker

Det som verkligen förvånar är hur naturligt dialogen flyter. Alltför ofta ramlar nordiska produktioner in i fällan där repliker känns skrivna snarare än talade, men här löper samtalen organiskt även när de rör teologi och botanik. Gustaf Skarsgård levererar Laestadius ord med en intensitet som aldrig blir teatralisk. Han är brännande av övertygelse men talar med en forskares precision.

Resterande av ensemblen – Emil Karlsen, Pernilla August, Tyra Wingren, Magnus Krepper (för att bara nämna några) – briljerar även i denna utmärkta serie. 

INTERVJU: Gustaf Skarsgård om ”Koka björn” och hur han ”dras till extrema berättelser”

Ännu mer imponerande är seriens tillbakadragna exposition. Vi får ingen scen där någon förklarar laestadiansimen för publiken, ingen karaktär som på konstgjort vis redogör för historisk kontext. I stället absorberas vi in i världen genom handling och miljö. När Laestadius predikar för samerna och tornedalingarna förstår vi radikalismen i hans budskap genom hur orden mottas, inte genom att de översätts åt oss.

Att koka sin egen sanning

När lokala makthavare vill avsluta utredningen genom att skylla på en björn blir titeln "Koka björn" en kusligt träffsäker metafor. Björnen skjuts och tillagas, och i denna ritual beseglas lögnen. Att koka björnen, förbereda och förtära det dödade djuret blir handlingen som låter samhället koka ihop sin egen bekväma sanning i stället för att smaka den bittra verkligheten.

Björnen fungerar som syndabock i biblisk mening: på det oskyldiga djuret läggs skulden för mänskliga brott. Detta står i direkt motsättning till Laestadius väckelserörelse, där de fattiga och förtryckta får värde, där nykterhet och värdighet höjs över exploatering. Att döma björnen blir därför också ett sätt att döma denna nya ordning, att återupprätta makthierarkin genom att säga: här styr fortfarande vi.

Den som skriver historien

En särskilt intressant dimension öppnar sig i Laestadius relation till Jussi, spelad av Emil Karlsen. Prästen ger inte bara pojken ett tak över huvudet, utan ett språk, en identitet, en plats i historien. Varje gång han för anteckningar i sina böcker, varje gång han kategoriserar en växt eller dokumenterar ett brottsspår, utövar han en form av makt. Makten att definiera vad som är sant.

Detta står i skarp kontrast till den officiella kyrkans och myndigheternas hantering av verkligheten. Där Laestadius dokumenterar för att upptäcka, skriver makten för att dölja. Där hans böcker öppnar för nya sanningar, stänger deras rapporter in de gamla lögnerna. Serien gestaltar denna konflikt genom att låta kameran dröja vid själva skrivandet – som om den vill visa att verkligheten inte bara observeras utan skapas i dessa ögonblick.

Det är en påminnelse om att historia alltid är någons berättelse och att den som får skriva den också formar vad som räknas som sanning.

En produktion som vågar lita på sin publik – höstens mest spännande premiär

Koka björn är inte perfekt. Det modiga tempot kommer att provocera tittare som förväntar sig konventionell spänning och vissa biroller får stå tillbaka för huvudintrigerna. Men som helhet är detta en remarkabel prestation – en nordisk produktion som vågar lita på sin publik, som förstår att mysterium byggs genom tystnad lika mycket som genom ord.

För den som längtar efter långsam film i serieformat, där varje bild är komponerad med omsorg och varje replik väger tungt, är Koka björn höstens mest spännande svenska premiär.

"Koka björn" har premiär den 15 oktober på Disney+.

LÄS OCKSÅ: Nya filmer och serier på Disney+ i oktober 2025

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom om nytt och kommande att streama på Disney+. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.