Udda veckor (säsong 2, avsnitt 1-3)
Nya säsongen av Udda veckor imponerar inte på Filmtopps recensent.
På fredag är det premiär för "Udda veckor" säsong 2. Filmtopps Nathalie Leth har sett de två första avsnitten och är förbryllad över seriens tvärvändning.
Singelmamman Frida, spelad av Christine Meltzer, är tillbaka och hennes liv är lika mycket av ett yrväder precis som Meltzers stora signaturlockar. Jag må vara grön av avund av detta sagolika hårsvall vilket är betydligt mer än vad jag kan säga om resten av karaktären Frida och hennes liv. I säsong ett öste jag ut mig kärleksfulla om hur hon, trots sin tafatthet, var en mamma som alltid gav järnet och helhjärtat fanns närvarande för sina barn. Nu känner jag mest hur hennes fumliga personlighet går ut över hennes föräldraskap, och både jag och hennes ex Jonas beklagar oss över att hon har blivit en sån där ”curling”-förälder. Den lilla ”girl power” hon hade och min bild av henne som ideal-förälder, imperfekt men som ändå försöker, är sorgligt nog bortblåst i vinden av daltande och varje gång hennes telefon ringer suckar både jag och Barista-Bob, hennes dejt, uppgivet.
Barista-Bob som ju var min kaffedoftande drömprins i säsong ett är numera betydligt mer tafflig än jag mindes honom. Kemin mellan honom och Frida är fullkomligt icke-existerande och att jag överhuvudtaget viftade med heja-flaggan åt dessa tu tidigare förbryllar mig i dagsläget. Varje gång han är med i bild vill jag mest slingra mig ur mitt eget skinn och flytta utomlands för att slippa denna pinsamma åsyn.
Jonas plötsliga Pokémonevolution
Exet Jonas (Linus Wahlgren),som jag tidigare refererat till som ”stjärt-Jonas” har evolverat likt en mansgrisig pokémon och är nu ett ”full-blown ass”. Trots detta så märker jag att han är den som faktiskt försöker bli en bättre förälder. Han gör otroligt många misstag men det är en tyst utveckling av stjärt-Jonas som jag ändå är glad att se. Jag trodde nog aldrig att jag skulle se upp till en riktig bakdel till människa, vilket i sig känns som oavsiktlig humor från seriens sida.
Den som numera brås på farsgubben är sonen Benjamin. Att han slänger ur sig sunkiga kommentarer till sin mor behöver ju inte nödvändigtvis sänka seriens kvalitet, men orden är som en rökmaskin som sprider en lågmäld dimma över en serie som tidigare tonmässigt mest kändes som en feel good-serie till en feel bad-serie.
Det känns förlegat
De övriga barnen, Moa och framförallt Selma lever fortfarande i ett totalt menlöst vakuum i seriens periferi vilket känns märkligt då just barnen ska vara kärnan i dessa separerade föräldrarnas liv.
Mitt största problem är dock inte huruvida Frida är en dörrmatta, om Jonas faktiskt bara är två skinkor utklädd till en fullvuxen man, eller om Selma ens existerar. Det rör sig kring Fridas bästis Lotta och hennes dotter, Stella. Den 8 år gamla Stella är hyperaktiv och detta är det enda skälet för Lotta och den så kallade gruppen av ”mamma-poliser” att diagnostisera henne med ADHD. Lotta talar då om att hon önskar att utreda deras gemensamma dotter med sin man då hon ”befarar” att hon har ADHD. Hela partiet känns väldigt förlegat som om någon hade skrivit om vad de tror att ADHD är för tio år sedan.
Manuset är denna andra säsongens förfall och om inte något ordentligt sker på den fronten kommer jag att tappa intresset och ”yeeta” den här serien i Djurgårdskanalen.