Den enda vägen

Den enda vägen (2017)

  • 1tim 26min
  • Drama, Thriller
Filip Kruse | Recension
27 mars 2017
Filip Kruse | Recension
27 mars 2017

Den enda vägen - Manuel Conchas dramathriller

  • Regi:
    Manuel Concha
  • Manus:
    Manuel Concha, Claudia Galli
  • I rollerna:
    Daniel Cvetkovic, Mikael Cvetkovic, Miodrag Stojanovic m.fl.

Den enda vägen

Vi är i Malmö år 2010. En maskerad man skjuter personer med invandrarbakgrund, men till en början tror polisen att det rör sig om gängvåld. Bröderna Michel och Alex har serbiskt påbrå och när Alex råkar ut för serieskyttens våld sätts deras föreställningar om rätt och fel på spel. Vad krävs för att allt ska bli som förr igen?

Den enda vägen är en förlängning av kortfilmen Batter från 2014 och det står klart rätt snabbt att den gör sig bättre som svensk långfilm. Regissör Manuel Concha har skapat ett gripande och engagerande drama där vardagsrealismen ibland blir plågsam att bevittna. Concha står även för fotot och filmen har en dokumentärkänsla som verkligen gör att man tas tillbaka till perioden i fråga. Filmen är ju inspirerad av verkliga händelser och även om just den här historien inte faktiskt har inträffat, känns den ändå verklighetstrogen i sin ton. Jag minns själv när jag besökte min egen bror som bodde i Malmö under den här tiden och vi plötsligt hörde ett högt ljud när vi promenerade i stan, det kändes som om paranoia låg i luften och filmen fångar verkligen den känslan.

Skådespelarna som spelar Michel och Alex - Daniel och Mikael Cvetkovic - är bröder i verkliga livet vilket gör att deras kemi knappast kan bli bättre. Filmens allra bästa aspekt är just brödernas relation. De betyder allt för varandra och Michels handlingar är enbart baserade på sin kärlek för Alex. Nattsamtalen som bröderna har är svåra att inte smälta till. Birollsinnehavaren Miodrag Stojanovic känns igen från Snabba cash - en film som Den enda vägen påminner om en hel del - och han övertygar som den kriminella bossen Ivo.

Något som bidrar till filmens spänning utöver Conchas skickliga hantverk och Cvetkovic-brödernas fina skådespel är musiken av Jon Ekstrand. Gitarrslingorna som spelar över Michel som röker på balkongen och kontemplerar över sin hopplösa situation framkallar filmens vackraste ögonblick.

Utan att avslöja för mycket, trasslar Michel in sig mer och mer för att kunna finansiera Alexs operation som bokats in i Köpenhamn. Det hela leder till en svettig final och tredje akt som är genuint nervkittlande men när man försöker hämta andan så kommer slutscenen som jag tyckte blev något sentimental. Filmen vill trots misären som utspelat sig ändå förmedla en hoppfull tanke om att samhällets normer kanske kommer att förändras till det bättre, och det uppskattar jag. Filmen är en av de bästa svenska filmerna från 2017. Men bara under tiden som jag skriver den här recensionen får jag en nyhetsflash om att en man åtalats för terrorbrott i just Malmö för att han i höstas ska ha tänt eld på en bönelokal.

Bäst: Brödernas starka och fina relation.

Sämst: Slutscenen och några få andra scener där filmens budskap tar över för mycket.