Recension: De tre musketörerna - D´Artagnan (2023)
Musketörerna återvänder i en helt lagom adaption
De tre musketörerna, en sådan klassisk historia att till och med Musse Pigg har skildrat den i filmformat. Nu kommer ännu en filmadaption om de svärdsvingande soldaterna, och den är helt lagom. En underhållande äventyrsfilm som håller dig investerad under speltiden, men kanske inte hamnar i topp 5 hyllan.
En klassiker återvänder – och är helt okej!
Historien om de tre musketörerna har adapterats till film gång på gång sedan den klassiska boken kom ut under 1800-talet. I år får vi se ännu en skildring av historien, uppdelad i två filmer. Den första delen är döpt efter den mindre kända, fjärde musketören, D´Artagnan.
Filmen börjar med att följa D´Artagnan på hans resa till Paris, där han hoppas kunna bli en musketör. Men innan dess hamnar han i flera slagsmål. Innan han når Paris får vi en actionfylld scen där han försöker rädda en kvinna i fara men blir skjuten och levande begravd som tack. Väl i Paris lyckas han göra tre personer arga och stämmer duell med alla tre, en timme efter varandra. Den första mannen tar med sig två vittnen till duellen som råkar vara de två andra männen som D´Artagnan förargat.
Och såklart är de tre männen, Athos, Aramis och Porthos. De tre musketörerna.
När fyra män går från äventyr till mordutredning
De fyra männen lägger sin ilska åt sidan när de måste slåss tillsammans och musketörerna ser potential i D´Artagnan. Det ena leder till det andra och plötsligt handlar filmen om ett mordmysterium när Athos blir anklagad för mord och det är upp till de resterande männen att lösa fallet innan han blir halshuggen.
Trots genreskiftet från äventyrsfilm känns det som en naturlig övergång, vilket också fortsätter igenom hela filmen. En sak händer vilket leder till nästa och så vidare, med en konstant röd tråd om förräderi i bakgrunden.
En gripande handling bakom språkbarriär
Filmen drar lätt in dig i berättelsen och är enkel att hänga med i. Om du orkar lyssna på franska det vill säga. För filmen är producerad helt och hållet i Frankrike och till skillnad från en Hollywoodfilm, där alla hade talat engelska med fransk brytning, är det ren franska man får lyssna på i två timmar. Det är inte något negativt, men värt att påpeka då det inte är ofta vi får filmer på språk annat än engelska eller svenska, och det kan komma som en överraskning.
Men nära slutet av filmen är språket inget man tänker på längre utan de spänningsmoment som dyker upp en efter en är var fokuset ligger. Den röda tråden om förräderi hänger kvar till slutet av filmen som även slutar på en cliffhanger. Filmen var bra nog att göra en nyfiken och få en att vilja se vad som händer i nästa del.