The Drowning (2021)
Den brittiska serien drunknar innan vattnet ens når midjehöjd.
C More:s nya miniserie The Drowning river upp gamla sår från en familjetragedi i det förflutna i sökandet efter sanningen. Tyvärr upptäcks inte mycket mer än en lättglömd historia som trots sina! ansträngningar misslyckas i att engagera tittaren.
Precis som titeln vittnar om kretsar The Drowning kring en drunkningsolycka. Under en strandutflykt med sin familj försvinner plötsligt fyraårige Tom och trots att hans kropp aldrig återfinns slår polisen fast vid att pojken med största sannolikhet har drunknat.
Nio år senare får vi följa mamman Jodie, som fortfarande tycks repa sig från den där ödesdigra dagen på stranden. Hennes äktenskap med pojkens pappa har gått i kras, hon kämpar med ekonomin och relationen till hennes föräldrar är minst sagt ansträngd. Plötsligt får dock Jodie en glimt av hopp när hon får syn på en pojke hon är övertygad om är Tom. Vad som sedan följer är en mammas kamp för att hitta sanningen om sin son.
Skådespelarna drar inte upp detta bottennapp.
Låter spännande va? Ja, på pappret kanske, för trots den lovande premissen så är utförandet trist och oengagerade.
För att börja med det positiva är Jill Halfpenny bra i huvudrollen som den desperata men välvilliga Jodie. Tyvärr får hon inte mycket till draghjälp av varken de resterande skådespelarna eller manusförfattarna. Ingen av de andra karaktärerna är särskilt intressanta och beter sig därtill ofta rätt korkat då manuset kräver det för att kunna föra handlingen vidare.
De existerar alla enbart i förhållande till Jodie, vilket gör att serien hela tiden lutar sig mot sin huvudkaraktärs redan skakiga ben. Som tur är bjuds det på lite komisk behållning i form av Deborah Findlay som spelar Jodies mamma. Tyvärr är den komiken omedveten då Findlay, med sin liv- och aningslösa prestation, sticker ut som en öm tumme i seriens annars så allvarstyngda ton.
Detta leder mig in till ett annat stort problem, musiken. Handlingen ackompanjeras ständigt av en allvarsam och olycksbådande bakgrundsmusik som hela tiden skruvas upp till elva.
Musik kan såklart vara ett effektivt verktyg för att förhöja känslan av spänning och mystik, men i The Drowning nås min smärtgräns redan i första avsnittet och efter det blir nästintill parodiskt. Min gissning är att skaparna av serien själva insåg under efterarbetet att handlingen lämnade en hel del att önska så man försökte istället använda generisk ”mörk” musik som en dramaturgisk krycka.
Serien består av fyra stycken 45 minutersasvnitt vilket är en speltid som materialet inte gör sig förtjänt av. Handlingen känns ofta utdragen och fylls på med flera ointressanta sidospår som inte leder någonvart. Ett bättre format för den här storyn hade nog därför varit en 90-minuters film, även om jag misstänker att förbättringen hade blivit marginell
MER LÄSNING: Bästa serierna från 2021!