Candyman (2021)
Frågetecken kring titelkaraktären sätter krokben på höstens stora skräckis.
En av årets mest efterlängtade skräckfilmer är här. "Candyman" lever länge upp till förväntningarna, men mattas ut av bristande logik i hur berättelsens mytomspunna väsen fungerar.
MER LÄSNING:
En uppåtgående konstnär vid namn Anthony får nys om skräckmyten Candyman och låter sig inspireras av den i sitt skapande. Resultatet blir innovativa och fängslande installationer, vars uppmärksamhet gror i takt med skrönans växande uppslag i media. Men under arbetets gång gör han misstaget att nonchalant framkalla det obehagliga väsen, som sedan många år tillbaka skrämt slag i den gudsförgätna förorten Cabrini-Greens invånare.
Denna övernaturliga slasher lyckas med det många moderna rysare gör och hugger tag i en direkt. Den klarar även att hålla upp både tempo och intresse – tills det som känns så lovande mynnar ut i plotholes och förvirringar kring hur det krokbärande monstret Candyman opererar.
Många störde sig innerligt på publikdelaren It Follows, som bröt mot reglerna den satte upp kring de mystiska stalkers som utgör hotet i filmen. Dels kring hur de uppdagar sig, men också hur de går att komma runt. I Candyman existerar liknande problematik.
Säger du hans namn i spegeln fem gånger dyker han upp och mördar dig. Här finns ingen logik att ifrågasätta. Och under större delen av filmen är skräckfiguren endast synlig i spegelreflektioner när han uppenbarar sig för att brutalt mörda sina offer. Ramverk för ett övernaturligt och mordiskt väsen man köper fullt ut.
"Hur fan fungerar Candyman?"
Men allt eftersom blir de tydliga reglerna luddiga; Candyman börjar synas utanför reflektioner och låter vissa av sina offer leva betydligt längre än andra, i synnerhet Anthony. En högst oklar sekvens hintar även om att Candyman inte behöver vara närvarande i rummet för att mörda någon, utan att han verkar kunna driva dem till vansinnet att ta sina egna liv.
Svårast att greppa blir det dock när Anthonys flickvän Brianna (Teyonah Parris) framåt slutet väljer att framkalla Candyman för att komma loss ur en svår knipa. Visst har hon där och då sina anledningar att hoppas på att varelsen ska hjälpa henne snarare än att slita isär henne. Men det går samtidigt inte ihop att Brianna – som genomgående förnekat att Candyman överhuvudtaget existerar – helt plötsligt ligger flera steg före publiken i att förstå hur han tjänstgör.
Jag har inte sett originalet från 1992 och missar kanske därför viktiga delar om titelkaraktären, men hur fan fungerar Candyman?
Oavsett karaktärsklotter och enstaka plotfillers är första halvan av filmen ruskigt stark. Den unga filmskaparen Nia DaCosta är definitivt en att hålla koll på. Hennes biodebut har urläckert bildspråk och majoriteten av poster-sekvenserna pallar trycket. Med större tydlighet hade "Candyman" kunnat bli en av årets bästa biofilmer.