Blade Runner 1982

Blade Runner (1982)

  • 1 tim 57 min
  • Sci-fi
David Lindahl | Recension
09 oktober 2017
David Lindahl | Recension
09 oktober 2017
  • Regi:
    Ridley Scott
  • I rollerna:
    Harrison Ford, Sean Young, Rutger Hauer, Daryl Hannah, m.fl.
Rick Deckard från filmen "Blade Runner".
Harrison Ford som Rick Deckard i filmen "Blade Runner". Foto: Warner Bros.

 

Vissa menar att konst ska lidas fram och uttrycket kan knappast vara mer passande än med filmen Blade Runner från 1982. Trots en produktion kantad av gräl, bekymmer och osmaklig auktoritet från regissören Ridley Scott, har den dystopiska framtidsvärlden och deckarhistorien, en högaktad plats bland filmhistoriens mästerverk.

LÄS OCKSÅ: Recension: Blade Runner 2049 (2017)

I ett framtida Los Angeles lever människorna i en smutsig och mörk värld. Replikanter, det vill säga människoliknande robotar, tillverkas för att arbeta ute i rymden på koloniserade planeter. När dessa androider missköter sig och ignorerar sitt syfte genom att återvända till jorden, anlitas ”Blade Runners” för att jaga och döda dem. Rick Deckard, som spelas av Harrison Ford, är just en sådan. Han blir beordrad att eliminera fyra replikanter, spelade av bland andra Rutger Hauer och Daryl Hannah, som har kapat ett rymdskepp och mördat dess besättning för att återvända till jorden.

Här börjar vår film-noir-deckare som med ett stillsamt tempo och en säker mörk ton, guidar oss framåt. Rick Deckards polisarbete sker metodiskt. Han är känslolös, precis som den värld han lever i. Handlingen kompliceras när han stöter på Rachael, en unik replikant, spelad av Sean Young, som inte vet vad hon själv är.

Bild på framtidsvärlden i filmen Blade Runner.
Foto: Warner Bros.

Men vad är det som gör "Blade Runner" så otroligt bra?

Överallt omkring Deckard finns den fantastiska framtidsvärld som ska vara Los Angeles år 2019. Scenografin och rekvisitan i Blade Runner är lika påhittig som den ibland är knäpp. Och det fungerar. I en mörk framtid där levande växter och riktiga djur är så sällsynta att de ersätts med fejkade, köper vi även andra tokigheter. Fotot är mörkt, blinkande och trollbindande. Rök, dimma, svett och vatten. Inget element är bortglömt i Blade Runner, utan alla spelar sin roll i det stora råa pusslet. Lägg där till den grekiske kompositören Vangelis elektroniska och hypnotiserande musik, och en av filmhistoriens snyggaste världar är skapad.

Handlingen är egentligen ganska simpel och påminner mer om kriminalfilm än science fiction. På den grunden lyfter sedan regissören Ridley Scott bort fokus från huvudkonflikten och ställer djupare frågor om existens, mänsklighet och överlevnadsinstinkter. Vad innebär det att vara människa och vad är egentligen mänskligt?

Se Neil Blomkamps kortfilm "Rakka"

I vårt moderna filmlandskap där aktörerna känner behov av att överförklara handlingar för att inte missa någon biointäkt från en oförstående individ, var och är Blade Runner fortfarande ett friskt och unikt exempel på vad film bör vara. Filosoferande, lärande, provocerande och kreativ. Ridley Scotts mästerverk kommer det fortfarande att talas om i minst 50 år framöver. Hur många av 2010-talets filmer kan vi säga det om?