Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Recension: Året jag slutade prestera och började onanera (2022)

Året jag slutade prestera och började onanera (2022)

  • 1 tim 40 min
  • Komedi
Eric Diedrichs
Eric Diedrichs | Recension
18 september 2022
Eric Diedrichs
Eric Diedrichs | Recension
18 september 2022

”Fittan först” i ny svensk komedi

I oktober är det premiär för den svenska komedin "Året jag slutade prestera och började onanera". Filmtopps Eric Diedrichs skäms och skrattar under visningen.

  • Regi:
    Erika Wasserman
  • Manus:
    Erika Wasserman, Christin Magdu
  • I rollerna:
    Katia Winter, Henrik Dorsin, Hannes Fohlin, Nour El-Refai m.fl.

En film som denna måste givetvis bjuda på fräck humor – och det blir det också. Fräckt, skämmigt och många gånger väldigt roligt när vi följer karriärkvinnan Hanna under en personlig kris.

Hennes kroniskt gnällige snubbe känner sig bortprioriterad när hon ständigt sätter sig själv och jobbet först. Hon beter sig lite som nidbilden av en typisk "man" helt enkelt. En dag får hon nog och säger upp sig från jobbet för att prioritera familjen har bägaren redan runnit över. Sambon gör slut, hon blir utslängd och måste snabbt hitta någon stans att bo. Lättare sagt än gjort eftersom sparkontot är tömt på en gigantisk lyxsoffa och hennes f.d. bästa vän sagt upp kontakten.

Tur då att stans flitigaste tjej (Vera Carlbom), som tycks vara ensam ansvarig för stadens ungdomsarbetslöshet, tar henne under sina vingar. Med slagordet ”fittan först” och en pedagogisk demonstration med en dubbelvikt pizza blir hon Hannas livcoach på vägen till sexuellt självutforskande. Med onanin som kompanjon vänder allt – Hanna fokuserar bättre, blir självsäker och träffar en snygg kille. Men kan allting verkligen vara så enkelt?

Året jag slutade prestera och började onanera
Katia Winter i "Året jag slutade prestera och började onanera". Foto: Scanbox Entertainment.

Bjussigt med pinsamheter

När man beskriver Dagen jag slutade prestera och började onanera låter det som en dum och förutsägbar film, typisk för sin tid. Och visst, det är den väl i viss utsträckning, men den är också träffsäker, befriande och mycket rolig. Många scener består av utdragna pinsamheter som skulle få självaste Ruben Östlund att svettas, samtidigt som det hela tiden är gjort med lätt hand och skickligt skådespel. Den komiska tajmingen sitter som en smäck.

Henrik Dorsin väcker många skratt och hög igenkänningsfaktor i rollen som Hannas välvillige chef. Likaså bjuder Hannes Fohlin på filmen absolut roligaste scen – tro mig, du kommer att veta vilken jag menar. Samtidigt är det Katia Winter i huvudrollen som Hanna som skiner mest. Med säker leverans låter hon alla galenskaper skölja över oss. Det är dumt, så dumt, så dumt, så dumt, men det är också väldigt roligt.

"Dagen jag slutade prestera och började onanera" har premiär först den 21 oktober, men redan den 18 september går den att se på utvalda biografer till halva priset. Passa på och upplev lite renodlad sekundärskam.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL