Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Wolfwalkers

Wolfwalkers (2020)

  • 1 tim 43 min
  • Familjefilm
  • Apple TV+
Mimi Dahlén | Recension
29 maj 2021
Mimi Dahlén | Recension
29 maj 2021

En tecknad fullträff om familj och frihet.

Förra årets Oscarsgala var en fadäs på flera fronter. Den största missen var kanske hur "Wolfwalkers" ignorerades lovorden den förtjänar.

  • Regi:
    Tomm Moore, Ross Stewart
  • Manus:
    Will Collins, Tomm Moore, Ross Stewart
  • I rollerna:
    Honor Kneafsey, Eva Whittaker, Sean Bean m.fl

Varannan blåmåne dyker ett verk upp i filmdjungeln som kryssar i alla rutorna. 2020 var året Parasite skövlade sagda djungel och kammade hem både priser och publikens gunst. Det var också året som undertexter blev ett hett ämne efter expresidenten Donald Trump uttryckte sitt ogillande mot sydkoreanska dundersuccén och önskade tillbaka filmer som Borta med vinden. Parasites regissör Bong Joon Ho gav svar på tal med den ikoniska repliken: "I think we use only one language: the cinema".

2021 skulle ha varit "Wolfwalkers" år. Aldrig förr har galans favorisering av megastudion Disney varit mer förargande. Vinnaren Soul är varm och välgjord, javisst, men den bleknar i jämförelse med Wolfwalkers

Detta förbisedda mästerverk är den tredje och sista filmen i manusförfattarens och regissörens Tomm Moores "Irish Folklore Triology". De föregående installationerna "The Secret of Kells och Song of the Sea har höjts till skyarna för enastående animation och till och med jämförts med Studio Ghiblis mest framstående filmer. Trilogin ger en intim inblick i folkliga myter ackompanjerat med färgstarka karaktärer och magi. Denna familjära historia är ett perfekt avslut på trilogin.

MER LÄSNING: Soul (2020)

Wolfwalkers
Foto: Apple TV+

I ett historiskt Irland är en liten bys största skräck varken krig eller gastar. De räds skogens vargar mer än något annat. Vargjägaren Bill Goodfellowe (Sean Bean) anställs för att utrota vilddjuren och med sig har han sin dotter Robyn (Honor Kneafsey). Robyn vill inget hellre än att hjälpa sin far men han insisterar på att hon är trygg i hemmets vrår med matlagning och städning. I ett försök att bevisa sig själv ger Robyn sig ut i skogen där hon träffar den märkliga flickan Mebh (Eva Whittaker). Det visar sig att Mebh är en mytisk varelse kallad Wolfwalker. Plötsligt slits Robyn mellan plikten gentemot sin by och far och vänskapen till Mebh.

Hjältinnorna vi behöver.

Barn- och familjefilmer blir allt bättre på att porträttera unga flickor. I alldeles för många år har den unga hjältinnans narrativ cirkulerat kring kärlek i någon variation vilket inte sätter den bästa förebilden för tjejer. De är så mycket mer än prinsessor och "den perfekta hustrun"; de är modiga, klipska, omtänksamma och framförallt egna individer. I "Wolfwalkers" välsignas vi inte bara med en sådan protagonist, utan två. Robyn och Mebh är hjältinnorna jag hade behövt i min barndom när disneyprinsessorna var diktatorer i barnfilmernas värld. Deras vänskap driver handlingen framåt med genuina känslor och spänning utan att blanda in småtjafs som kvinnliga karaktärer oftast utsätts för och det finns ingen pojke som klyver dem itu så långt ögat kan se. Det är Robyn och Mebhs historia och bara deras.

Wolfwalkers
Foto: Apple TV+

Man brukar säga att om manuset är dåligt så är filmen bortom räddning. Det spelar ingen roll hur balla effekter eller bra skådespelare man har, är manuset bristfälligt så är det ingen idé att ens trycka på recordknappen. "Wolfwalkers" hade kunnat spelats i Linus på linjen-format och fortfarande levererat men som tur är når den upp till sin fulla potential på alla kreativa fronter. Musiken är som en tredje karaktär som slår följe med flickorna och håller oss i handen hela vägen. Förutom filmens egenskrivna musik inkluderar soundtracket välkända artister men det är Running with the Wolves med Aurora Aksnes som förkroppsligar filmens hela essens.

Det borde skrivas böcker om animationen. Eller dikter, för den delen. Varje frame är som en tavla med höstens alla färger. Det är filmer som denna som får mig att sakna 2D-animationens storhetstid innan datorerna tog över. Samma känsla hade omöjligen kunnat frambringas om filmen hade skapats 3D-stil. Det spelar ingen roll hur revolutionerande tekniken var för att skapa Meridas hårsvall i "Modig" eller hur mer uttrycksfulla minionerna kunde bli med avancerad animation. Det är något alldeles särskilt med "Wolfwalkers" nostalgiska teckningsstil som inte hade kunnat göras på något annat sätt. 

För allas skull, se "Wolfwalkers". Den får inte försvinna i glömska på grund av galornas överseende.

Och för att instämma med Bong Joon Ho, när man ser förbi den centimeterlåga undertextsraden så öppnar sig en helt ny värld av film. För ja, "Wolfwalkers" grova dialekt kräver tolkning för det otränade örat men det adderar bara till charmen.

 

MER LÄSNING: Bästa filmerna på Apple TV+