Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Sök Stäng sök
Roar (säsong 1)

Roar (säsong 1)

  • 8 x 30 min
  • Drama, Komedi
  • Apple TV+
Mimi Dahlén | Recension
15 april 2022
Mimi Dahlén | Recension
15 april 2022

En skrikande röst utan nytt något att säga

Förvisso är "Roar" en ball tagning på antologiserien, men som helhet når den inte upp till sina egna höga förväntningar.

  • Skapare:
    Cecelia Ahern, Liz Flahive, Carly Mensch
  • I rollerna:
    Nicole Kidman, Allison Brie, Meera Syal m.fl.

Vi lever i koncentrationsspannets dalande tid. Det finns ingen skam i att medge att när tv-serien bryter för reklam så plockar man direkt upp mobilen eller att trafiken utanför fönstret är så mycket intressantare än zoom-mötet som definitivt hade kunnat hanterats på mail. Vi är bortskämda med oändligt content och serier som rullar i femton säsonger, Marvels fjantigt stora universum och spin-off efter spin-off. Vi vill ha allt men är kanske inte lika taggade på att ge lika mycket tillbaka. Alla är inte villiga att sälja sin själ till Grey's Anatomys arton (!) säsonger.

Så om du är sugen på att se något, något lite lagom roligt, lite lagom seriöst, men som du inte vill spendera flera timmar på – då är Roar just för dig.

Med åtta unika berättelser om att vara kvinna i dagens samhälle (läs: vit, medelklass och för det mesta amerikan) bjuder Roars genomgående kvinnliga regissörer och manusförfattare på humor med ett uns av allvarsamhet. Berättelserna är baserade på boken med samma namn av Cecelia Ahern som även har skrivit boken bakom romantiska klassikern P.S. I Love You (2007).

"Roar" är en samling internskämt för den moderna kvinnan. Intrigerna är ingenting revolutionerande men det är just deras basala natur som påminner om att kvinnor har haft samma problem i århundranden. Poängen med hela serien är till stor del att man endast kan skratta åt att kvinnor dras med samma problem än i dag. I avsnittet The Woman Who Disappeared inser den svarta huvudrollsinnehavaren att hon inte bara känner sig osynlig för rummet full av vita män, hon är faktiskt det. Och i det så kufiskt döpa avsnittet The Woman Who Was Fed by a Duck gestaltas våld i nära relationer med så skarp igenkänningsfaktor att antagonisten i dramat porträtteras av en anka. Mer behövdes inte. Och det är löjligt.

Problemet med Roar är att den med sin vrålande stämma försöker skrika för alla kvinnor i världen, men det slutar med att den inte lyckas smalna av till det där specifika, fasta som gör en serie extraordinär. Många av avsnitten är förutsägbara medan några enstaka faktiskt roar med sin surrealistiska tolkning. Det var förvånansvärt svårt att se den bokstavliga troféfrun planteras på en hylla för alla att se och jag kunde inte låta bli att fnissa åt Anu som lämnar tillbaka sin man till butiken när hon inte är nöjd längre. I grund och botten är sensmoralen eller "skämtet" platt och har berättats hundratals gånger, men med lite parodisk humor och en touch övernaturliga inslag så är tiden inte helt bortkastad.

Kommer hon ha sex med ankan?

I princip varje liten biroll kommer att väcka den där irriterande lilla larven i bakhuvudet som undrar "Var har jag sett den där skådespelaren förut?", men det är ingen tvekan om att rollistan är en av de mest stjärnspäckade i år. Bara för att nämna några få så välsignar Nicole Kidman, Cynthia Erivo och Allison Brie med sin närvaro. Det är med stora namn som skaparna Liz Flahive och Carly Mensch som även står bakom Glow (2017) kommer locka in publiken. Väl på kroken kommer de förmodligen stanna endast för att förundras över Kidmans märkliga frisyr och den pyrande frågan om kvinnan som blev matad av en anka faktiskt kommer ha sex med nämnda anka. Man bara måste veta.

Avsnitten är cirka trettio minuter långa och helt oberoende av varandra så man kan hoppa fritt om koncentrationsspannet imploderar eller om något avsnitt inte kittlar på rätt ställe. "Roar" släpps på Apple+ i dag, den 15 april.

NÄSTA ARTIKEL