Chief of War (säsong 1) – så bra är Jason Momoas påkostade krigsserie

Bara veckor efter att han ledde oss genom Black Sabbath-hyllningen Back to the Beginning – där flera av hårdrockens största namn uppträdde för att tacka metalgudarna innan de tackade för sig själva med vad som skulle bli Ozzys sista konsert – rider Jason Momoa på en haj in i ett blodigt slag på en ö i Hawaii. 

Att det är Momoa själv som har skapat, skrivit, producerat, spelar huvudrollen och i viss mån även regisserat Chief of War är ibland lite skämmigt uppenbart.

Serien, som skildrar krig mellan rivaliserande ö-klaner och enandet av Hawaii under ett och samma kungadöme, är fullproppad med häftiga bilder på Momoa som den ofrivillige "krigarkungen" Ka'iana.

Men Chief of War är inte bara ett "vanity project", utan det är uppenbart att Momoa och medskaparen Thomas Pa‘a Sibbett brinner för att berätta en historia som ligger dem nära kulturellt och historiskt.

Imponerande detaljrikedom – mindre imponerande skådespel

Nästan alla som medverkar, både framför och bakom kameran, har rötter i den polynesiska ursprungsbefolkningen och många har fått lära sig ett helt nytt språk inför inspelningen. Detta är med andra ord en serie som – åtminstone när kameran inte stannar för ännu en dramatisk slowmotion-tagning på Momoa – lägger stor vikt på att vara så autentisk som möjligt och att verkligen försöker respektera ursprungsbefolkningen på Hawaii. 

På gott och ont, får man väl säga.

Även om produktionsvärdet är högt och detaljrikedomen många gånger imponerande (tänk Mel Gibsons Apocalypto), blir det också lite tillrättalagt och tillputsat. Merparten av karaktärerna – särskilt i den ”goda” stammen” – är stereotypiskt stoiska och fullproppade med visdomar, medan motståndarna istället är bestialiska – men inte så pass bestialiska att de hänger sig åt den kannibalism som flera historiska källor har rapporterat om existerade på vissa av öarna. 

Men kanske förväxlar jag stoiskhet med bara allmän stelhet och rädsla för tunghäfta, för det är väldigt tydligt att skådespelarna har fått lära sig ett nytt språk – flowet finns helt enkelt inte där, vilket även påverkar hur de rör sig. Dialogerna flyger inte, de flyter knappt. Med vissa undantag, givetvis.

Jason Momoas intensiva blick

Tungviktarna Temuera Morrison och Cliff Curtis, som än en gång spelar rivaler, har skön kemi och gör sig bra framför kameran. Jason Momoa själv pendlar mellan att leverera några starka ögonblick och att vara ett stelfruset muskelberg. Visserligen ett muskelberg med intensiv blick. 

Själva dramat haltar en hel del. Det är krig, britterna dyker upp och stökar till det, pakter smids, komplotter vävs. Det borde vara både smarrigt och tidlöst – men det lyfter aldrig riktigt. Skådespelet haltar, karaktärerna känns högtravande och berättelsen tappar snabbt fart.

Chief of War är en visuellt maffig serie som försöker hedra Hawaiis historia – och till viss del lyckas med det. Du får lära dig något, du får stora actionscener och du får en rejäl dos Momoa. Men dramat misslyckas att engagera och det stela skådespelet drar ner helheten.

De två första avsnitten av ”Chief of War” finns nu att streama på Apple TV+.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.