Andra Sidan

Andra sidan (2020)

  • 1 tim 27 min
  • Skräck
Charlotte Brange | Recension
21 oktober 2020
Charlotte Brange | Recension
21 oktober 2020

Äntligen skräck i svenskt radhus!

Andra sidan, är ni klara? Efter många alla helgons aftnar har vi äntligen fått upp en film från hemmaplan på repertoaren. Filmen hajpades upp av skaparna själva som ”den första svenska skräckfilmen i sitt slag”, vilket kan skava rejält i den svenska jante-själen. Men svenska "Andra Sidan" är ändå en hyfsad halloween-skräckis, som kommer att passa en bred biopublik (av de som klarar av skräck förstås).

  • Regi:
    Tord Danielsson, Oskar Hellander
  • Manus:
    Tord Danielsson, Oskar Mellander
  • I rollerna:
    Dilan Gwyn, Linus Wahlgren m.fl.

En svepande kameraåkning över hemlighetsfulla skogar inleder filmen och snart befinner vi oss i en bil med mamma, pappa, son, som tydligen är på väg till sitt nyinköpta hus. The Shining eller Andra sidan? Ambitionen att jämföra sig – eller driva med? – en av världshistoriens bästa skräckfilmer är väl lite sådär.

Redan här börjar det klia i min skepsisnerv, men när vi förflyttar oss till en vanlig innergård med tillhörande parhus, kryper hoppet tillbaka. En thriller som utspelar sig i en vanlig Svensson-miljö istället för kala, och mystiska, Norrlandvidder som 99 procent av alla svenska deckarhistorier gör? Kanske ska vi få bjudas på lite originalitet?

Tillbaka till storyn. Det visar sig att sonens mamma är avliden, och nya flickvännen Shirin (Dilan Gwyn) tacklar den utmanande rollen som bonusmamma med blandat resultat. Pappan i familjen (en rätt underanvänd Linus Wahlgren) ser inte oväntat knappt Shirins känslor utan tar ett nytt jobb där han måste sova borta ett par dagar i veckan. Inom det nya huset kala och blekgrå väggar lämnas Shirin ensam med 5-åriga Lukas, som snart har något blankt i blicken och väser ”Det bor ett barn här”.

Att mörker är förknippat med ondska kommer ingen debattera emot efter en visning av Andra sidan. Filmen vänder ett helt vanligt radhus till en rätt läbbig plats, på ett sätt som faktiskt överträffade mina lågt satta förväntningar. För ärligt talat, hur bra skräck har egentligen Sverige gett oss? Strandvaskaren skrämde visserligen skiten ur mitt tonåriga jag, men skulle knappast göra det idag. Skräck är en undangömd genre i Sverige, som knappt får chansen att synas i överflödet av romantiska komedier.

Shirin och Lukas
Foto: NonStop Entertainment.

 

Det som är mest slående är hur väl Andra sidan gör skäl för sitt namn när det kommer till att beskriva filmens alla komponenter. Det kräver finkänslighet i att förvandla ett gulligt parhus till skräckinjagande, men å andra sidan haltar manuset rejält med stereotypa repliker. Å ena sidan så är slutet alldeles för övertänkt och too much, men å andra sidan så skapar filmens briljanta score en riktigt rysande stämning. Och så vidare – antingen gör filmen det briljant, eller inte alls.

Filmens behållning är huvudpersonerna – den frustrerade Shirin och storögda Lukas. Tillsammans med några creepy specialeffekter så får vi aldrig en lugn stund, speciellt inte med tanke på det hårresande ljuden som obehagligt snäpper och knäpper till. Synd att slutet blir något överarbetat och att vi måste utstå några klassiska skräckrepliker, som borde ha dött av och slutat återuppstå för längesen. ”Det är något sjukt med det här huset”… den linen kan vi väl nu begrava på en annan plats än på jurtjyrkogården?

Ambitionen är där och mycket sitter på plats för att skrämma även en ifrågasättande svensk biopublik. Med det spretiga resultatet landar Andra sidan någonstans på omdömet "en lagom mysrysigfilm", och mer svenskt än så kan det väl ändå  inte bli.

För mer läsning ---> Spana in vår lista med de bästa skräckfilmerna!