Så bra är Maktens ringar säsong 1 – avsnitt för avsnitt
Dessa är de bästa och sämsta avsnitten
Nu har första säsongen av "Maktens ringar" släppts i sin helhet på Prime Video. Filmtopps Eric Diedrichs sätter betyg på varje avsnitt. Artikeln utgår från att läsaren har sett allt.
Avsnitt 1. A Shadow of the Past
Bortsett från de smått lökiga sekvenserna i alvernas mytomspunna Valinor, bjuder inledningen på den första säsongen på ett fantastiskt montage, som bäddar för något storslaget. Galadriel har jagat Sauron i hundratals år, fast besluten om att släcka ondskans eld för alltid. Sämre är det i de dialogtunga alvscenerna som sällan övertygar.
I det stora är det ett actionpackat, spännande och välkommet återbesök till J.R.R. Tolkiens underbara värld. Och jag är hooked!
Avsnitt 2. Adrift
Fortsätter på många sätt på samma sätt som första avsnittet, men denna gången får vi bekanta oss närmare med ursprungshoberna "Hårfötterna". Avsnittets stora behållning är mysteriet med "The Stranger" och Elronds besök i dvärgriket Khazad-dûm. Jag gillar det skarpt, men efter två intensiva avsnitt måste tempot ner en aning – jag vet egentligen ingenting om någon.
Avsnitt 3. Adar
De som är bekanta med sin Tolkien vet att de första orkerna sägs härstamma från korrumperade alver. Serien drar ner på tempot för att låta oss introduceras för karaktären "Adar", som anspelar på just denna sägen. Han är uppenbarligen någon sorts alv, som även tjänat den mörke härskaren Morgoth. Vi får också en utmärkt scen där alven Arondir tvingas hugga ner ett träd. Berättandet börjar landa i ett bättre tempo, men wow-faktorn saknas.
Avsnitt 4. The Great Wave
Det första avsnittet där jag själv börjar klia mig på huvudet. För första gången får vi spendera längre tid i det mytomspunna riket Númenor, som föll mot den andra tidsålderns slutskede. Vad som ska se pampigt och påkostat ut ser mest ut som teaterdekorer (lite som problemet var med alvernas huvudstad Lindon i första avsnittet).
Ett gatuslagsmål bjuder på lite mer blod än vad vi är vana vid i Sagan om ringen-världen, men det känns mer krystat än inspirerat. Tack och lov får vi en handfull snyggt sammanflätade sekvenser mot slutet när unge Theo flyr från en grupp orker tillsammans med Arondir ut genom den dunkla skogen och ut i solljuset. Lätt svagast avsnittet hittills.
Avsnitt 5. Partings
Även det femte avsnitt misslyckas att övertyga. Familjedramat mellan Isildur, Elandil och Eärien är mindre livlöst än mitt gymkort. På pluskanten har vi åtminstone tre nya, mystiska figurer som dyker upp vid platsen där The Strangers slog ner. Att de jobbar för Sauron är underförstått samtidigt som de för tankarna till de tre häxorna i Macbeth. Nu börjar jag bli orolig…
Avsnitt 6. Udôn
Svenska Charlotte Brändström kliver in som regissör och styr upp skutan. Säsongens bästa avsnitt bjuder på flera svettiga slag och framförallt en tydlig riktning mot var vi är på väg. Efter två fumliga avsnitt ser allt precis så läckert ut som det borde. Spännande och läckert! Säsongens bästa avsnitt!
Avsnitt 7. The Eye
Ur askan i elden kliver Galadriel. Visuellt är det löjligt snyggt, även om jag inte riktigt får ihop cliffhangern från finalen på förra avsnittet. The Stranger börjar demonstrera sina krafter samtidigt som dvärgprinsen Durin IV börjar göra revolt mot sin far Durin III, som spelas av en LYSANDE Peter Mullan.
Avsnitt 8. Alloyd
Några av de stora gåtorna får en förklaring, de tre "Macbeth-häxorna" bjuder på intensiva sekvenser och allt knyts ihop med värdighet. Istället för en lökig cliffhanger lämnas man av känslan av att en första bok har nått sitt slut.
Sammanfattning
Den första säsongen av Maktens ringar har sina svackor – inte minst kämpar den ofta med att låta oss tittare få en relation till karaktärerna och det vi ser. Detta är samtidigt mestadels ett problem i avsnitt fyra och fem, som jag inte alls tyckte om. Från avsnitt sex och framåt känns allt så mycket mer sammansvetsat. Designen är bättre, dialogen skarpare och karaktärerna börjar äntligen hamna på plats.
Det blir en svag fyra i helhetsbetyg, men om utvecklingen fortsätter i samma riktning kan seriens showrunners Patrick McKay och John Payne lyckas med sitt mål – att skapa en klassiker.