Mike Flanagans ”Carrie” ger Stephen King-klassikern en välförtjänt nytändning

Jag har en ganska komplicerad relation till Carrie. Brian De Palmas film med Sissy Spacek från 1976 var en av de första skräckfilmerna jag såg som tonåring, ensam hemma och den där sista handen som sticker upp ur graven har jag aldrig riktigt kommit över. Sedan dess har jag sett remaken med Chloë Grace Moretz, tv-filmen från 2002 och till och med den udda uppföljaren The Rage: Carrie 2. Jag har läst boken.

Så när det kom ett nytt försök var min första reaktion densamma som många andras: varför? 

LÄS OCKSÅ: Alex Schulmans filmdebut ”Arkipelag” är omöjlig att inte älska

Från filmduk till hela säsongen

Det är lätt att glömma hur kort Stephen Kings roman egentligen är. Den är knappt 300 sidor, berättad genom intervjuer, utdrag och rapporter som pusslas ihop efter katastrofen. Det är just den strukturen Flanagan lånar tillbaka. Serien ramas in av överlevare som i dokumentärform minns den där balnatten – och det är ett smart drag.

Vi vet redan hur det slutar. Frågan är inte om staden brinner utan varför ingen stoppade det.

Med åtta avsnitt får Mike Flanagan något De Palma aldrig hade: tid. Tid att låta Carrie bli en människa och inte bara ett offer som väntar på sin hämnd. Tid att ge mobbaren Chris Hargensen en bakgrund som förklarar utan att ursäkta. Tid att visa hur lärare, föräldrar och rektorn – en härligt nervig Matthew Lillard – alla har små fingrar på avtryckaren.

Ibland blir det kanske lite väl mycket expansion. Särskilt när serien börjar bygga på en större mytologi kring Carries krafter som inte riktigt behövs. Men oftast är tiden en gåva.

Carrie i flödets tidsålder

Det som gör den här versionen så relevant är hur naturligt den flyttar in i nutiden. Mobbningen sker inte längre bara i omklädningsrummet, den laddas upp, får likes och lever kvar för evigt. Det gör grymheten nästan värre än i originalet eftersom den aldrig tar slut när skoldagen gör det.

Det här är tonårsskräck som känns skrämmande nära verkligheten och den skildrar en skolmiljö som alla som gått i högstadiet de senaste tio åren kommer att känna igen med en rysning.

Summer H. Howell är en upptäckt. Hennes Carrie är inte den skygga, ihopkrupna flicka vi är vana vid. Hon är nyfiken, längtande och nästan hoppfull. Hon vill så gärna höra till. Det är just därför det gör så ont när världen säger nej.

Bredvid henne gör Samantha Sloyan en Margaret White som är mer obehaglig än någonsin. Just för att hon är mindre teatral. Flanagan-fans minns henne som den fruktansvärda Bev i Midnight Mass men det här är något annat. Piper Laurie var ren eld och svavel. Sloyans Margaret är en mamma man kan stöta på i kön på Ica och det är betydligt mer skrämmande.

Fyra kvinnor i mitten

Ett av seriens mest genomtänkta val sker bakom kameran. Flanagan regisserar själv de två första och de två sista avsnitten, men de fyra i mitten lämnas över till Kate Siegel, Axelle Carolyn, Kyra Sedgwick och Hiromi Kamata. Det märks.

Carrie har alltid varit en berättelse om att vara flicka. Om kroppen som förändras, om skam, om mammor och döttrar och om hur det känns att vara iakttagen. När den berättelsen får tolkas av fyra kvinnliga regissörer hittar den en närhet och en ömhet som en ensam manlig blick lätt hade missat. Mittenavsnitten är seriens hjärta och det är där Carrie verkligen blir någon vi bryr oss om.

LÄS OCKSÅ: Då är alla säsonger av ”Tunna blå linjen” tillbaka på SVT Play

Den mest genomtänka Stephen King-tolkningen på länge

Det är fräscht att se en skräckserie som tar ungdomar på fullt allvar istället för att använda dem som slaktboskap.

Ingen skräckberättelse har format bilden av puberteten som något monstruöst som Carrie, och hennes arvingar finns överallt: The Craft, Jennifer's Body och Julia Ducournaus Raw. Närmast släkt känns ändå Joachim Triers Thelma och vår egen Låt den rätte komma in, där en mobbad pojke får en hämnd i simhallen som är minst lika ikonisk som en balsal i lågor.

Flanagan försöker dock aldrig toppa De Palmas chockvärde. Hans Carrie ligger närmare den sorgsna skräcken i Hereditary, där det verkliga monstret är familjen.

För oss nördar finns det dessutom godis i varje bildruta. Flanagans trogna gäng med Kate Siegel, Rahul Kohli och Michael Trucco är tillbaka och att Matthew Lillard – Stu från Scream – spelar rektor på en skola på väg mot katastrof är rollbesättning med glimten i ögat. Lägg till en De Palma-skylt på stadens bio och små vinkar till Doctor Sleep, så förstår ni.

Som helhet är det här den mest genomtänkta King-tolkningen på länge. Den första som verkligen förstår att Carrie White aldrig var ett monster. Hon var en flicka som ingen såg förrän det var för sent.

Samtliga åtta avsnitt av ”Carrie” har premiär på Prime Video onsdag den 7 oktober.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Carrie