Being the Ricardos (2021)
Fem omvälvande dagar i 50-talets Hollywood.
Being the Ricardos markerar Aaron Sorkins tredje regikredit, där han – på både gott och ont - tonar ner sina karaktäristiska stilgrepp för att berätta historien om en avgörande tid i Hollywoodlegenden Lucille Balls personliga och professionella liv.
Lucille Ball och Desi Arnaz var under sin tid som gifta Hollywoods kanske mest omskrivna par. Otrohetsaffärer, kommunistspekulationer och omåttligt framgångsrika tv-karriärer var alla nyhetsvänliga ingredienser i båda deras liv, något vi får ta del av i Aaron Sorkins Being the Ricardos.
I filmen får vi följa med bakom kulisserna på deras gemensamma megahit till tv-serie, I Love Lucy som parkerade tiotals miljoner amerikaner framför Tv:n mellan 1951–1957. Ackompanjerade av missnöjda motskådespelare, envisa producenter och cigarettbolmande studiopampar leder Sorkin oss, med stadig hand, in i en era och en miljö han så uppenbart känner vördnad för, samtidigt som han också riktar ljuset mot dessa smutsigare sidor.
Nicole Kidman spelar rollen som Lucille Ball och hon gör det långt ifrån den stereotypa bilden av Ball som en nervpåfrestande uppiffad dam med gäll röst som många säkert lärt sig associera henne med. Istället spelar Kidman denna Tv-drottning med en ståtlighet och beslutsamhet som under press från alla möjliga håll och kanter måste navigera sig igenom fem omstörtande dagar i hennes liv med maken Desi Arnaz (Javier Bardem).
Om Ball var jämlik sin make i det professionella livet är det i Being the Ricardos ingen tvekan om att det är hon som är den största stjärnan. Det är hennes prövningar vi får ta del av samtidigt som filmen effektivt målar upp henne som en unik talang som både förtjänas att beundras av och sympatisera med.
Sorkin lägger band på sig själv
Att Aaron Sorkin sitter med ett leende på läpparna när han får chansen att gestalta ”det gamla goda Hollywood” är uppenbart från minut ett. Kanske är han till och med lite väl upptagen med att förkovra sig i 50-talets nöjesbransch att filmens djup till viss del går förlorad. Hans rappa och trumpinnande regi är medryckande och passar väl in runt de hetsiga och välartikulerade repetitionslokaler som så mycket av berättelsen utspelar sig i, men tyvärr känns det alltför ofta som att det inte blir så mycket mer än så.
Sorkin är minst sagt en profilerad figur i dagens filmbransch och hans snabbfotade och ofta överdramatiserade manus har många gånger tjänat honom väl under karriären, men det har också blivit för mycket av det goda vid andra tillfällen. I Being the Ricardos tycker jag mig se en mer återhållsam och nedtonad Sorkin, både på gott och ont.
Det fingerknäppande tempot i dialogen levereras fortfarande men där hans senaste film The Trial of the Chicago 7 hade gasat på med teatralisk pompa och ståt väljer Being the Ricardos att hålla en lite mer nedtonad profil. Summan av den kardemumman är att flera ögonrullande ögonblick från hans tidigare filmer undviks, men med det tas också en del välbehövlig ”edge” bort vilket gör filmen ganska mellanmjölkig som helhet.
"Being the Ricardos" går nu att streama på Amazon Prime Video.