Alexander Skarsgård drar på sig (och av sig) lädret i utmanande ”Pillion”

Några skratt, en del hjärtevärmande ögonblick, andra hjärtekrossande ... och väldigt mycket könsgurglande. Det sammanfattar Pillion i ett nötskal (no pung-pun intended). Pillion är ett starkt och sevärt drama, men i filmens försök att utmana sin publik glöms ibland handlingen och karaktärsutvecklingen bort. Det vägs i sin tur upp av imponerande skådespelarinsatser av Harry Melling och Alexander Skarsgård i huvudrollerna.

BDSM-romantik med briljanta huvudrollsinnehavare

Pillion följer den tillbakadragne och ensamme Colin (Harry Melling) som fortfarande bor hemma hos sin pappa och dödligt sjuka mamma. På den lokala baren kan Colin inte låta bli att fascineras av medlemmarna i en motorcykelklubb för homosexuella. Det är framför allt den nästan löjligt vackre och ståtlige Ray (Alexander Skarsgård) som stjäl Colins uppmärksamhet. Av anledningar som Colin inte kan förstå visar sig intresset vara ömsesidigt och snart inleder de en relation. 

Men det är inte en typ av kärleksrelation vi är vana vid att se skildras i romantiska komedier. Det är en läder- och BDSM-präglad relation där dominansen och underkastelsen är en av huvudpelarna i förhållandet. Underkastelse kommer naturligt för Colin, men även om han gillar balansen och får liv av relationen, så är det en ny värld för honom att utforska, och med den kommer en hel del förvirring, som späs på ytterligare av att hans närmaste familj har svårt att förstå relationen.  

Dynamiken mellan huvudkaraktärerna håller en alert från första stund och Mellings och Skarsgårds respektive prestationer känns klockrena och trovärdiga. 

TÄVLING: Vinn biobiljetter till ”Pillion” – Alexander Skarsgårds succéfilm

Fascinerande handling som förlorar sig själv på vägen

Det är inte första gången den här typen av relation syns i film, men det som får Pillion att verkligen sticka ut är att den berättar själva kärlekshistorian nästan helt utan ironi. Visst, lacket och lädret används inledningsvis för några enkla skratt, men i övrigt är det glasklart att filmen inte avser att framställa världen som komisk. Frånvaron av ironi är uppfriskande och istället är Pillion inte rädd för att presentera en verklighet som regissören Harry Lighton vet kommer att göra många obekväma. 

Filmens uppriktiga ton och modet att vila i det obekväma är både dess styrka och svaghet. Pillion har ett uttalat budskap om att vi inte ska döma det som gör oss obekväma, för det är irrelevant vad vi känner – det är människorna det faktiskt berör som ska känna sig bekväma, inte någon annan. 

Det är ett starkt, tydligt och viktigt budskap som når fram. Men jag vet inte om metoden alltid är den mest effektiva. I Pillion är tillvägagångssättet i första hand att utmana tittaren med scener som inte tillhör normen att få se i en rom-com. I det här fallet rör det sig om bögsex i överflöd och en medvetet skev maktbalans som under andra förutsättningar hade varit rent förtryckande. 

Sexet i filmen berättar något och fyller ett syfte, och att få utforska relationen mellan Colin och Ray från Colins oerfarna ögon är grunden för ett starkt drama, men när sexscenerna radas upp känns det snart som om filmen tappat fokus och gått igång väl mycket på sitt eget vågade innehåll. Humorn som är uppenbar i början av filmen har efter en stund glömts bort helt och hållet (fnissen i pressvisningssalongen är många den första halvtimmen, men därefter lyser de helt med sin frånvaro) och komedistämpeln känns mer och mer svårmotiverad för varje scen som går.

Något som också glöms bort är Rays karaktärsutveckling. Colin är visserligen den uppenbara huvudkaraktären i dramat – och hans resa är gripande och effektfull – men Ray får nästan lika mycket utrymme framför kameran, men hans små nyanser av utveckling känns mer som ett bollplank till Colins resa, än något som är sant för karaktären.

I slutändan kan jag inte låta bli att känna att ”Pillion” i grunden är ett genuint fascinerande och känsloladdat drama som slösar bort lite av sin potential. Utmanandet övergår till lättare provokation när handling och karaktärer åsidosätts för alldeles för många effektsökande scener. Jag är inte förvånad att kritikerna generellt sätt verkar mycket mer vänligt inställda till filmen än den övriga publiken, för skådespelarna är briljanta och filmen likaså – när man analyserar den.

Bänkar man sig däremot framför Pillion för att bli underhållen förstår jag att den kan skrämma bort en del tittare. Vilket är okej, en film har all rätt att tala till en smalare publik, men i det här fallet känns det som en missad chans att inte göra innehållet bara en gnutta mer tillgängligt, för det hade fått många fler att omfamna den och tänka till. 

”Pillion” har svensk biopremiär den 6 februari. För mig når dramat inte riktigt hela vägen, men jag uppmanar alla att se filmen. Stora delar av den är mycket bra och den kommer att väcka tankar. 

Recension: Jamie Lee Curtis räddar vad som går att rädda i ”Ella McCay”

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Pillion