Recension: 28 Years Later (2025) – så bra är den efterlängtade uppföljaren
Filmserien växer – och frustrerar
Efter år av väntan har ”28”-filmserien fått nytt liv. Filmtopps Nathalie Leth har sett den framemotsedda skräckfilmen – utan att bli särskilt imponerad.
Det har gått 17 år sedan 28 veckor senare, den andra filmen i trilogin, men i filmens universum har det alltså nu gått 28 år sedan dagen då ett virus försatte världen så som vi känner till den till en plats i konstant fara för att bli söndersliten av aggressiva, zombieliknande varelser.
I detta tredje kapitel följer vi Jamie (Aaron Taylor-Johnson) och hans son Spike (Alfie Williams) som lever i ett undangömt samhälle i skydd av tidvattnet. Spikes mamma är mycket sjuk och en dag får han veta att en läkare befinner sig på fastlandet…
”Varför är Alex Garland så j*vla konstig?”
Introduktionen är direkt lovande. Det bjuds på vågat splatter som extremt få filmer vågar ta i. Efter att hettan av blodbadet lagt sig så byggs världen upp för oss, snabbt och effektivt utan övertydliga förklaringar. Vi fattar snabbt var vi befinner oss av det som visas i periferin och vilka regler som vi ska följa, och jag uppskattar det enormt.
Alex Garland, som är medförfattare tillsammans med regissören Danny Boyle, är för mig riktigt kreativt mysterium. Ibland lyckas han göra fantastiska saker, som Ex Machina och Civil War. Men sen gör han obegripligt konstmög som Men och Annihilation. Det är inte utan att jag blir nervös med denna versionen av filmatisk rysk roulett.
28 år senare hamnar tyvärr på den sidan som jag, som fan av skräckfilmer som 28-serien, inte vill att den ska hamna på. Rätt ner sörjan av pretentiös, experimentell scenkonst. Jag vill ändå tro att Danny Boyle lyckades hålla tillbaka detta något men det märks så fort Garland har haft en dag av starkt kreativt inflytande och jag är inte ”here for it”.
Jag ställer en frustrerad fråga ut i universum: Varför måste Alex Garland vara så jävla konstig?
”Etablerar mer vad som komma skall än att berätta en egen historia”
Detta är första delen i en ny planerad trilogi som handlar om karaktärerna vi möter i 28 år senare, del två är planerad att släppas i januari nästa år. Detta skulle möjligtvis vara anledningen till att den känns så otroligt sävlig och menlös eftersom allt som ska sägas långt ifrån är sagt. Den etablerar mer vad som komma skall än att berätta en egen historia.
Det finns förstås saker som briljerar och åtminstone i stunden lurar mig till att tro att detta kommer att bli något jag kommer att rekommendera. Aaron Taylor-Johnson, som nafsar Jake Gyllenhaal i hälarna som min Hollywood-älskling, är alltid lika bra och trevlig att titta på. Hans karaktär är ett jäkla rövhål och han spelar det så bra att jag nästan inte blir attraherad av honom alls. Alfie Williams är även han en riktigt övertygande barnskådespelare som gör ett riktigt grabbatag för sin roll.
Att få till apokalyptiska miljöer har jag alltid funnit intressant. Hur skapar man en genuin tro att världen har gått under och hur har denna apokalyps omformat världen efter nästan tre decennier? Dessa fallfärdiga och överväxta miljöer må kanske vara få men briljanta i hur de visar hur skitig och bortglömd världen har blivit. För att få dessa miljöer att skina i sitt starkaste ljus så krävs förstås en skicklig filmfotograf och Anthony Dod Mantle har dragit sitt strå till stacken.
Tyvärr behöver jag mer än vackra miljöer och vackra män. Jag behöver ett vackert manus som driver en poäng framåt – men här är poängen är lika död som majoriteten av världens befolkning.
”28 Years Later” visas nu på bio.
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.