Recension: Civil War (2024)

Med regidebuten "Ex Machina" slog Alex Garland igenom på ett sätt som bara ett fåtal indieregissörer gjort. Men sedan 2014 har han haft svårt att nå samma höjder när det är han själv som stått bakom kameran. Den nya A24-filmen Civil War har han både författat manuset till och regisserat, och dessutom fått en ordentlig budget till sitt förfogande. Om han blåste rent dig med Ex Machina så kommer han att köra över dig med Civil War – och backa över dig igen. Båda filmerna är fantastiskt bra men Civil War är desto mer cynisk, våldsam och i största allmänt hårdare träffande.

Civil War, som har svensk biopremiär den 17 april, utspelar sig i ett nära framtida USA som förvandlats till en hård diktatur och där ett fullskaligt inbördeskrig har brutit ut. I centrum står den bitiga journalisten tillika krigsfotografen Lee (Kirsten Dunst), hennes kollega Joel (Wagner Moura) och deras otippade kompanjoner som vill ta sig till Washington för att göra en exklusiv intervju med presidenten innan staden stormas av rebelliska rörelser. Resan dit är lång och farlig när de rör sig på sargad mark genom ett sargat land där vem som helst kan visa sig vara fienden. Det är kort och gott en vansinnesfärd som drar igång till tonerna av bandet Suicide, vilket säger det mesta om vad som står framför oss. 

"Alex Garland påminner oss om det tragiska öde världen hela tiden rör sig mot"

Krigsfilmer har en dålig vana att bli sentimentala och heroiska. Lyckligtvis finns det inget sentimentalt eller heroiskt med Civil War som genom våra pressfotografer visar krigets skrämmande normalitet – för många involverade är det ett jobb och en vardag. I ena stunden är de beskjutna av krypskyttar, kort därefter sover de i en bil för att vakna upp och fokusera vidare på jobbet som står framför dem.

Alex Garland påminner oss om det tragiska öde som världen hela tiden rör sig mot, och varnar oss samtidigt för journalisters minskade inflytande. Huvudkaraktären Lee, för övrigt formidabelt spelad av Dunst, sliter med de inpräntade bilderna från alla blodbad hon fångat på kamera de senaste tjugo åren. Ännu mer sliter hon med att förstå poängen i att fortsätta riskera livet och varna sin omvärld om krigets faror när misären snarare bara går utför.

"Civil War" är inte bara en genomtänkt och viktig film att se av nutidsrelevanta skäl – den är en hantverksmässig fröjd att beskåda. Det finns heller inget tillgjort eller häftigt med actionscenerna som är några av de snyggaste jag sett. Hand i hand med sitt storslagna foto är filmen varsamt berättad, där aldrig Garland glömmer att bearbeta sina karaktärers känslor när han kastar dem genom nya trauman. 

Förhoppningsvis en språngbräda för Dunsts fortsatta karriär"

Jag älskar Kirsten Dunst men kan samtidigt inte komma på fem riktigt bra filmer med henne. Därför tänker jag att den stentuffa rollen i Civil War kan göra mycket för hennes karriär. Förhoppningsvis kan det här bli språngbrädan som tillåter Dunst att fortsätta åldras fint med tyngre roller, så som Kate Winslet gjort.

I filmens allra bästa scen ser vi Dunsts make – den briljante Jesse Plemons från Breaking Bad och Fargo – gästspela i rollen som en rasistisk militär. Han har fyllt en container med döda kroppar för att lägga dem i en massgrav ute i skogen. När han snart tar våra huvudkaraktärer till gisslan blir det som mest spännande. Jag har sett samma scen i säkert hundra filmer och serier genom åren, men jag vet inte om den någonsin gjorts så här effektfull.

Vi har sett många exempel på spännande indieregissörer misslyckas när de ska ta klivet att göra storbudgetfilm. Alex Garland, som både skrivit och regisserat "Civil War" med en budget på 50 miljoner dollar (vilket gör den till A24:s dyraste produktion hittills), gör inga misstag. Det känns hela vägen som att han är sann mot sig själv och tillåtits att fullfölja sin vision utan en massa kompromisser. Det här är ett mästerligt stycke film som man inte vill ska ta slut. Mitt enda klagomål är just det, att "Civil War" med sin knappt två timmar långa speltid är på tok för kort.