Dags att bli cancelled som filmkritiker? En skribents värsta skämskuddar

Att vara skribent för Sveriges största filmsajt är sannerligen en ära av majestätiska mått. Under min tid här på Filmtopp har jag funnit ett forum för mina filmiska fäblesser. Jag har analyserat barndomsfavoriter på löpande band, recenserat högprofilerade blockbusters och till och med fått äran att intervjua ungdomskärleken Rebecca Romjin. Att lilla jag skänkts denna kolossala ynnest är stundom obegripligt, i synnerhet med tanke på vad denna artikel nu kommer att avslöja.

Vi har alla hemligheter, oavsett om du jobbar med att bibehålla rikets säkerhet eller skriver pubertala krönikor om varför Robocop är världens ballaste actiondänga. Idag tänker jag därför rikta en ogenerad spotlight mot mina mörkaste hemligheter och pinigaste skämskuddar. Jag tänker dra ner brallorna och visa hela härligheten, i alla fall ur ett bildligt perspektiv, och gräva upp djupt begravda synder som kan rasera den lilla trovärdighet jag jobbat upp under mina år som filmskribent. Hatmailen hänvisar jag till mina redaktörer, i slutändan är det ju trots allt de dårarna som skall hållas ansvariga för allt som publiceras. Nu är det slutsnackat: fram med skammen!

Jag har aldrig sett klart "Citizen Kane"

Jag hade i många år en dålig vana: jag såg om filmer ständigt och jämt och hade mycket svårt att ta mig an klassiker. Detta skulle givetvis rådas bot på och varför inte börja med "världens bästa film"? Problemet var att jag inte orkade se hela.  Jag såg ungefär hälften av Orson Wells überklassiker och konstaterade förvisso att det jag såg var bra, men intresset fanns inte där i just den stunden. Nu känns det nästan för sent? Ska jag komma sist på bollen och skandera "Citizen Kane är världens bästa film, ni har haft rätt hela tiden"? Kommer jag någonsin ta mig an resterande 50%? Vi får se, men satsa inte dina besparingar på det.

Jag har inte vågat se om "The Blob"

Jag tror alla bär på någon kulturell upplevelse från barndomen som knuffade psyket rakt ner i träsket. En majoritet av texterna i min artikelserie barndomsfavoriter har djuptdykt i just detta fenomen. Dock finns det en film, eller rättare sagt, en scen som traumatiserat mig för mycket. Så pass mycket att jag inte vågat se om filmen i vuxen ålder. Filmen är remaken av The Blob och scenen minns jag mycket vagt från barndomens tv-soffa, en febrig sommarnatt. Jag vill dra mig till minnes en man som dras ner i vattenrören i sin egen diskbänk och blodet sprutar. Blotta tanken på eländet för mig tillbaka till en mycket osmickrande fosterställning.

Jag trodde (mycket länge) att "Road House" och "Cocktail" var samma film

Kanske inte någon avgrundsmörk skamfläck detta, men nog så klandervärd, i synnerhet för en snubbe som gjort stendum 80-talsaction till sitt signum. Av någon anledning hade min hjärna bestämt sig för att den überlökiga, Tom Cruise-ledda Cocktail och Patrick Swayzes Road House var en och samma film. Var det kanske p.g.a den neondränkta fonten på filmernas titlar? Det krävdes inte mycket för att förvirra en vilsen pojkvasker.

Jag vägrade under många år att se "Titanic" för att den var "för brudig"

Den här punkten andas kanske inte 2024, men sanningen är att jag i många år undvek Titanic för att det var "romantiskt, tjejigt trams". Min kulturella personlighet var i unga år definierad av grabbighet, stöpt i våld och eller hysterisk komik och i min starkt normbefästa värld kunde en person aldrig vara två saker samtidigt. När jag väl tog mig an Camerons mastodont satt jag och grabbarna mest och pekade, skrattade och hånade de stackars passagerarna som föll mot sitt förfrysta öde i Atlanten. Skämmigt, grabben. 

"Star Wars Episod 2: Klonerna Anfaller" var "den bästa film jag någonsin sett" 

2002 var jag 14 år och ganska nyligen blivit biten av Star Wars-myggan. Det mörka hotet hade katapulterat stjärnornas krig högst upp på min himmel och åren efter följdes av nästintill konstanta Star Wars-lekar och en hel del usla manus som jag och det pubertala grabbgänget snickrade ihop. Dock skulle snart en ny herre på täppan koras: episod 2. Jäklar i min lilla låda vad överrumplad jag blev. Jag hade inga problem med att kalla bioupplevelsen för "den bästa film jag någonsin sett". Idag, några år senare och med en putsad backspegel kan jag inte hjälpa att skämmas lite? Förutom den maffiga arena-striden, vad var jag så imponerad över? Christensen och Portmans kemi? Yodas akrobatiska stridsteknik? Ja du, jag vet ärligt talat inte.

Jag vägrade se "Fight Club" och "Gladiator" 

Som ung var jag helt hopplös med att ta mig an nya saker. Jag spelade om samma tv-spel in i oändlighet och såg samma filmer om och om igen. Om en kompis rekommenderade något för mig främmande kunde det dröja obegripligt lång tid innan jag orkade verkställa. Så, ni kan ju förstå frustrationen när min gode vän John lånade ut Fight Club och Gladiator till mig och jag slog bakut och vägrade föra in skivorna i spelaren. Jag lånade filmerna i två år och vägrade, helt enkelt. Det slutade med at han köpte filmerna i julklapp till mig och ja, jag älskade ju skiten, såklart. 

Jag tyckte att "Jaws: The Revenge" var bäst i serien i många år

"Jaws" är ett klassiskt exempel på Hollywoods skamlösa försök att vrida stålar ur biobesökare. Första filmen, ett obestridligt mästerverk, anses vara världshistoriens första blockbuster och givetvis blev uppföljarna ett smärtsamt faktum. Filmseriens sista film, Jaws: The Revenge, stoltserar med mäktiga 3.0 på IMDB, men det hindrade inte mig från att avguda filmen. Faktum är att undertecknad gav den 5/5 stjärnor på på den numera nedlagda filmshoppen Discshop.se, där jag dessutom hyllade den som "klart bäst i serien". Jag var ung och nästintill oändligt dum, ok? 

Min fru hatade "Apocalypse Now"

Rent tekniskt är detta inte ens min skämskudde, men det här tog så hårt att skammen letade sig in i min själ och la tusentals ägg i mörkret. Min älskade fru, Sandra (även hon skribent här på sajten med jämna mellanrum) avskydde Francis Ford Coppolas absurda krigsepos Apocalypse Now. Jag vill minnas att hon kallade den "konstig" och "dålig". Som ni förstår är skilsmässopapper beställda och redo att signeras i skrivande stund.

Detta är mina grövsta skämskuddar på mitt CV som filmskribent.