Efter Opphenheimer – ALLA Christopher Nolans filmer rankade!

Sedan långfilmsdebuten med relativt okända "Following" (1998) har engelsmannen Christopher Nolan sakta men säkert utvecklats till en av de mest populära filmskaparna. På bred front slog han igenom med den oerhört hyllade Batman-trilogin, där många anser att Christian Bales tolkning av den maskerade hjälten är den bästa någonsin. På tal om det, missa inte Filmtopps lista med de bästa Batman filmerna!

Utöver sin superhjältetrilogin är Nolan mest känd för sina originella sci-fi berättelser, där han inte sällan utforskar tidens påverkan på oss människor. I både Inception (2010) och Interstellar (2014) har tiden en central roll i respektive films handling, både subtilt och mer direkt. 

I krigsfilmen Dunkirk (2017) tar Nolan det hela så långt genom att berätta historien ur tre olika tidsperspektiv som löper parallellt med varandra. Sättet han väver ihop de olika tidsplanen är osar ren och skär regiklass och resulterade också i hans första Oscarsnominering för bästa regi (en kategori som han borde ha vunnit det året). Totalt sett har Nolan fem Oscarsnomineringar men ännu ingen vinst. Det är inget annat än skandalöst.

Detta kan dock komma att ändras. I år är Nolan aktuell med thrillerdramat Oppenheimer, filmen om mannen som skapade atombomben. Kul för oss svenskar är att Ludwig Göransson återigen står för musiken, istället för den vanlige parhästen Hans Zimmer. Nolan och Zimmers samarbete får annars ses som ett av de mest fruktsamma i filmhistorien. 

Men nu, nu kör vi! Här nedan kommer den fullständiga rankningen, med betyg 1-5, på hela Christopher Nolans filmografi. Från sämst till bäst! 

12. The Dark Knight Rises (2012)

För somliga kommer detta valet kanske som en total chock – men inte för mig. Även om också jag håller Nolans Batman-trillogi som den bästa representationen av Gothams beskyddare på den vita duken. Dessutom hade det varit en av de bästa filmserierna någonsin om det inte vore för The Dark Night Rises. Filmen är på inga sätt är usel men bleknar fullständigt i jämförelse med de två föregångarna. 

För att vara den avslutande delen av serien tar filmen få risker i berättandet, vilket på ett sätt är förståeligt. Säcken ska sys ihop. Däremot är det för mig svårare att motivera att filmen känns ofärdig, där stora partier av den på tok för långa speltiden endast fokuserar på att försöka introducera nya teman och motiv - istället för att bygga vidare på det som redan införts. Visserligen knyter filmen så småningom an till Batmans förflutna, som skildrades i Batman Begins, men det är precis som Nolan totalt glömt att han gjort en helt briljant film, The Dark Knight, däremellan.

Lägg därtill bleka sidokaraktärer (jag pekar på er, Catwoman och "Robin") och en riktig bebishjärna till skurk och resultatet blir väldigt frustrerande. Vilket är synd, för The Dark Knight Rises är fortfarande, till stora delar, en underhållande film som dock hade gynnats av mer kärlek i postproduktionen. 

11. Following (1998)

"Following" är Nolans långfilmsdebut och på många plan annorlunda än hans senare filmer. En svartvit film på drygt 70 min speltid, dessutom inspelad med minimal budget, hör inte till vanligheterna. Filmen handlar om en ung författare/skribent (Jeremy Theobald) som med en obehaglig besatthet förföljer människor i jakt på innehåll och material. När stöter ihop men en tjuv tar historien ännu en mörk vändning. 

Trots att Following på de flesta plan är väldigt enkel i utförandet är den samtidigt fascinerande. För redan här återfinns ett av de särdrag som kom att prägla Nolan under de senare delarna av hans karriär, nämligen känslan för stämning. Det märks att han var och är ett stort fan av både Alfred Hitchcock och Stanley Kubrick för den obehagliga nerv som finns i Following för tankarna till filmerna av dessa "masters of suspense". Därtill gjorde Nolan nästan allting själv. Han skrev manus, regisserade, klippte och fotade,  vilket tyder på att han redan då bemästrade de flesta aspekterna av mediumet väldigt väl. Filmen är förresten nästan helt och hållet filmad med en enda handhållen kamera. Dock är det svårt att tvätta bort det faktum att det finns en stor portion "experimenterande filmstudent"-aura runt hela projektet. 

10. Insomnia (2002)

Skådespelarlegenderna Al Pacino och Robin Williams i samma film? Taget! Insomnia är en amerikansk remake på den norska filmen med samma namn (från 1997) med Stellan Skarsgård i en av huvudrollerna. Det är också första gången som Nolan regisserat efter någon annans manus (bortsett från att han och hans bror Jonathan Nolan skrivit ett par filmer tillsammans.)

Insomnia handlar om hur två mordutredare (varav en spelas av Pacino) blir skickade till en nordlig ödslig stad, där solen lyser dygnet runt, för att lösa ett brutalt mord. Filmen är en intensiv och tajt thriller, ett gediget hantverk ut i fingerspetsarna där både Williams och Pacino är riktigt bra i sina roller. Främst är det dock fotot som sticker ut här. Miljöerna i filmen fångas på ett sätt som går direkt i samklang med Pacinos plågade detektivs känslotillstånd. Nolan och Wally Pfister, en av två fotografer som Nolan frekvent samarbetat med, skildrar den paranoia som Pacinos karaktär känner helt perfekt. 

Egentligen finns det inte mycket att gnälla på här, mer än att själva handlingen är ganska generisk. Samma katt och råtta lek mellan polis och förövare är en tidlös genre som skildrats många gånger förut. Och trots att Insomnia är ett mycket kompetent hantverk på alla plan står den sig inte lika starkt som många av de andra filmer som Nolan gjort. Vilket i och för sig säger en hel del om engelsmannens kvalitéer. 

9. Tenet (2020)

Tenet skulle bli den film som kickstartade igång biograferna igen efter coronakrisens ödeläggande. Och visst är Christopher Nolans film en adrenalininjektion av sällan skådat slag. Tenet är på ytan en klassisk spionfilm med undantaget att Nolan kryddat berättelsen med ytterligare ett lager av sci-fi, något som kommit att bli ett av hans kännetecken. Filmens actionsekvenser är stundtals helt otroliga, speciellt ett antal set-pieces (öppningsscenen, hallå...) som får mig att tappa hakan. Dock är det samtidigt svårt att tvätta bort känslan av att Nolan slår krokben på sig själv tack vare en alldeles för invecklad och plottrig intrig. 

I korta drag handlar filmen om "The Protagonist" (John David Washington), en hemlig agent som får uppdraget att stoppa oligarken Andrei Sator (Kenneth Branagh) från att utplåna allt liv på jorden. En teknologi som skickats till filmens nutid från framtiden (luddigt, jag vet) gör det möjligt att få tiden att gå i motsatt riktning, något som Sator använder med förödelse i syfte. Washingtons karaktär måste stoppa honom för att samtidigt rädda världen. 

Det är inte lätt att sammanfatta vad Tenet handlar om. Om jag ska vara ärlig - jag har fortfarande ingen aning. Till skillnad från filmer som Inception och Interstellar, där man inte nödvändigtvis förstår HUR saker och ting hänger samman men fortfarande kan greppa VARFÖR intrigen tar karaktärerna i en viss riktning, är Tenet en enda lång utläggning av fysiska termer om tid och rum som är svåra att ta till sig. Inte ens karaktärerna själva verkar förstå.

I en dialogväxling i filmen säger en karaktär: "Dont try to understand it. Feel it.". Det är precis som att Nolan talar direkt till tittaren. Men i mina ögon spelar det ingen roll. Hantverket i filmen må vara mästerligt rakt igenom men det är svårt att känna något när det som händer på duken endast förblir ett vackert orkestrerat spektakel med en intrig som är lika oförståelig som den är svår att bry sig om. Ibland är less faktiskt more, Nolan. 

8. The Prestige (2006)

Att Christopher Nolan alltid har haft en fascination för genrefilm och sci-fi är ingen hemlighet. The Prestige var det första egna försöket till science fiction, där till och med uppfinnaren Nicolas Tesla (spelad av ingen mindre än David Bowie) är en del av handlingen. I stora drag berättar filmen om två magikers (Christian Bale & Hugh Jackman) rivalitet i jakten på att skapa den ultimata illusionen, samtidigt som de också begår en annan sorts kamp privat. 

De ihärdiga stridigheterna mellan magikerna är oerhört engagerande. På ytan är The Prestige fylld av visuellt häpnadsväckande scenerier där mystiken kring vad som är trick och vad som är magi hela tiden tätnar. Frågan som hela tiden kommer upp lyder: finns det verklig magi? Dock är själva kärnan i filmen relationen mellan de två magikerna och hur mycket de är beredda att offra för nå sitt mål. Att både Bale och Jackman storspelar gör inte saken sämre. 

Dramat dem sinsemellan är bitvis otroligt engagerande, men filmen tappar ibland riktning. Scenerna med magi-illusionerna är välregisserade och Nolan, som skrev manus tillsammans med sin bror Jonathan, ska ha all cred för den visuella uppfinningsrikedom som visas upp här. Dock hade jag velat ha ett ännu större fokus på relationen mellan magikerna, vilket som sagt är filmen starka kort.

7. Memento

"Memento" – både analytikernas bästa vän och värsta mardröm. Som tidigare nämnt älskar Nolan att leka med tid och här tar han det tills sin spets. Sällan har en film haft en mer komplicerad handling som samtidigt är barnsligt enkel. En man (Guy Pearce) med korttidsminne försöker hitta sin frus mördare - genom att minnas. Problemet är bara att filmen berättas enligt samma tidslinje som mannen har, alltså helt och hållet icke-linjärt. I takt med att mannens minne hela tiden återställs lämnar han dock lappar, för att påminna sig om vad han gjorde innan minnesförlusten. 

Nolan gör detsamma med oss tittare. Trots att handlingen flyter fram och tillbaka håller han oss i ett järngrepp genom att hela tiden placera ut ledtrådar åt oss. Det kan handla om konkreta saker, som att Guy Pearces karaktär kommer på något han tidigare inte tänkt på, men det kan också vara mer subtilt, exempelvis genom att kameran väljer att vila lite längre vid ett visst föremål. Kameraarbetet här är mästerligt, manuset likaså. 

Sammantaget är "Memento" ett sublimt mindfuck och en lektion i hur riktigt skickliga manusförfattare kan leka med tittarens förväntningar. För den stora tvisten i slutet är en rejäl käftsmäll som det tar ett tag att återhämta sig ifrån. 

6. Batman Begins (2005)

Nolans öppningsfilm om Batman ger en otroligt stämningsfull introduktion till karaktären och dennes inre plågor. De första 30 minuterna av Batman Begins är den bästa bakgrundshistoria som någonsin gjorts i en superhjältefilm. Om man nu kan kalla filmen för en superhjältefilm. Nolans verk om den svarta fladdermusen skiljer sig nämligen markant i ton i jämförelse med det flesta inom genren. På ett brådmoget sätt, utan komisk relief, tecknas ett porträtt av Batman som vi inte hade sett tidigare. 

Christian Bale är som klippt och skuren för huvudrollen. Han har den naturliga karisman som krävs, men det hade George Clooney också, vilket inte räckte till. Dock har Bale samtidigt en sorts primal ursinnighet i sitt spel, som att någonting bubblar under ytan och bara väntar på att få släppas lös. Därtill gör Liam Neeson ett mycket minnesvärt porträtt som Ras Al Gul, ledaren för det hemliga förband som bestämmer sig för att träna upp Bruce Wayne. Det här var också filmen som introducerade tittarna för Michael Caine i rollen som butler Alfred och vilken perfekt casting det är. 

Sammantaget är "Batman Begins" en riktigt bra film, där varje scens magnitud känns i hela kroppen. Det är en film där man som tittare förstår att saker och ting står på spel samtidigt som den action som finns är otroligt väl koreograferade och regisserad. 

5. Oppenheimer (2023) 

Blir det slutligen med Oppenheimer som Nolan vinner sin första, och vid det här läget välförtjänta, Oscar? Mycket pekar på det. Filmen är ett riktigt sevärt biografiskt drama, bättre än det mesta i genren, om hur den geniale forskaren Robert J. Oppenheimer (här spelad av Cillian Murphy, som också han lär få priser kastade på sig) bildar den första atombomben vid slutskedet av det andra världskriget. Dessutom har Nolan lyckats ingjuta en hel del spänning i filmen, som bitvis nästan känns som en gammal klassisk noir-thriller. 

Men det som gör att Oppenheimer sticker ut är inte storyn, trots att den tål att berättas. Det är hantverket. Även om jag tycker att storyn i Nolans senaste filmer når samma höjder som han lyckades nå under början av 10-talet har han blivit en snäppet vassare regissör över tid. I Oppenheimer bjuds vi på några otroliga scener, där bombscenen i mitten givetvis sticker ut. Men samtidigt är det en mästare signum att även lyckas på mindre skala, och det gör Nolan, fotografen Hoyte Van Hoytema och svenska kompositören Ludvig Göransson onekligen. Förhörsscenerna efter kriget, där Oppenheimer utmålas som en pissig kommunist, ungefär ordagrant, är sammansatta på ett sätt som gör att man själv undrar om man inte, likt Oppenheimer, har hela världen emot sig. 

5. Dunkirk (2017)

Det är svårt att inte totalt blåsas av stolen av kvalitén på hantverket i Dunkirk. Nolans regi, Hans Zimmers musik och Hoyte Van Hoytemas foto är briljant rakt igenom. Samtliga Oscarsnominerades för sina insatser men ingen vann. Det är ett av de största rånen på Oscarsgalan i modern tid. Speciellt två scener sticker ut. En där ett fartyg full med soldater sjunker, en annan senare i filmer där en rad bomber närmar sig en strandsatt soldat. Det är filmkonst på högsta nivå. 

Handlingen i Dunkirk är på ytan ganska traditionell krigsfilm, men därunder döljer sig något annat. Britterna på Normandie är slagna och väntar bara på att få transport hem till öarna. Men det är ingen som kommer, samtidigt som tyskarna fortsätter att fälla bomber över stranden. Skräcken är påtaglig bland soldaterna och hopplösheten stor. Vi som tittaren ser, precis som soldaterna i filmen, aldrig fienden utan får nöja oss med att lita på vår hörsel. Det är ett otroligt smart grepp av Nolan, vilket leder till att man som tittare befinner sig i soldaternas skor och känner den panik och isolation som de känner. 

Därtill berättas "Dunkirk" på tre olika tidsplan, som parallellt följer med varandra under filmens gång. Soldaternas elände skildras i en vecka, en man och hans son (Mark Rylance & Barry Keoghan) räddningsuppdrag i båt i en dag och till sist en stridspilots (Tom Hardy) kamp i luften ovanför under en timma. Nolan har vävt in dessa olika delar på ett strålande sätt. Tillsammans med den tekniska kvalitén förhöjer manuset komplexitet en ganska ordinär hjältehistoria till något mycket mer speciellt. 

3. Inception (2010)

"Inception" tillhör, tillsammans med de två nästkommande filmerna på listan, definitivt de mest populära filmerna som Nolan gjort. Enligt mig är dessa tre också de bästa. Nolans spenderade totalt sett över tio år på att finslipa manuset till Inception tillsammans med sin bror Jonathan. Det är lätt att förstå varför. På ytan är handlingen egentligen en klassisk heist-film, där en tjuv (Leonardo DiCaprio) blir anlitad att råna en högt uppsatt person. Problemet är att rånet endast går att utföra på ett mentalt plan, i offrets drömmar. Med hjälp av avancerad teknologi och ett skräddarsytt superteam (där rollerna görs av bland annat Ellen Page, Tom Hardy och Jospeh Gordon-Levitt) utförs sedan rånet på tre olika plan i offrets drömmar, där varje nivå tränger djupare ner i dennes undermedvetna. 

Visst låter det något rörig? På pappret, måhända, men när man ser Inception verkar alltihop helt logiskt inom filmens ramar. Vilket bara talar om manuset, och filmen i sin helhets, oerhörda styrka. Inception är genreöverskridande sci-fi på den absolut högsta nivån. Filmen tog hem ett par tekniska priser, som bästa foto, på Oscarsgalan 2011 men att bröderna Nolan inte vann för bästa manus är bara skrattretande. Inte heller Hans Zimmer vann Oscar för sitt soundtrack. Dock tycker jag alla läsare ska göra sig själva en tjänst och lyssna på det - det är enastående! 

2. The Dark Knight (2008)

Vad får man om man ber sin generations bästa skådespelare att gestalta serietidningsvärldens mest ikoniska superskurk? Inget annat än en tvättäkta mästerverk! Det har skrivits mängder av texter om Heath Ledgers nu ikoniska porträtt av superskurken Jokern i Christopher Nolans The Dark Knight, den andra filmen i Batman-trilogin. Behövs det sägas något mer om insatsen egentligen? Ledger gick tragiskt bort kort efter filmens premiär men vann ändå en Oscar för bästa biroll helt välförtjänt. De finns dem som hävdar att Joaquin Phoenix gestaltade Jokern bättre i förra årets succéfilm Jokern (2019) men jag håller inte med. Trots att Phoenix är en otrolig skådespelare han också när han i mitt tycke inte upp till Ledgers höjder. 

Filmen i övrigt då? På samtliga plan är The Dark Knight en otroligt välkomponerad film. Den har allt. Drama, action som betyder något samt då en överjävlig skurk som faktiskt känns som ett reellt hot för vår hjälte. I min bok råder det inga som helst tvivel om att filmen är den bästa superhjältefilmen som någonsin gjorts. Ett mästerverk som redan nu, tolv år senare, rättvist nått kultstatus. 

1. Interstellar (2014)

Jag kommer aldrig glömma känslan jag hade i kroppen när jag lämnade biografen efter att ha sett Interstellar första gången. Upplevelsen gav mig den sorts eufori som man ibland känner när man upplevt något alldeles extra i konstväg, vilket är anledningen till att jag är såpass intresserad av film som jag faktiskt är. Man jagar hela tiden den känslan, fast upplever den sorgligt nog numer ganska sällan. 

Interstellar är Christopher Nolans kärleksbrev till den renodlade science-fiction-genren i stort och till Stanley Kubricks klassiska mästerverk 2001: Ett rymdäventyr (1968) mer specifikt. Det är ingen hemlighet att Nolan avgudar 2001, han ansvarade exempelvis för en visning av filmen på filmfestivalen i Cannes. Även om Interstellar på många sätt skiljer sig från Kubricks verk finns det en betydande likhet. Båda två tacklar människans tillvaro, liv, efterliv och roll i världen på ett djupt filosofisk och visuellt banbrytande sätt. 

Allt från Nolans regi till Hoyte Van Hoytemas foto till skådespelarensamblens insatser är perfektion. Matthew McConaughey gör allt rätt i huvudrollen som den luttrade Cooper, fast besluten att försöka förstå en värld och ett universum om inte vill bli förstådd. Varje gång jag ser om filmen drabbas jag på ett sätt som jag sällan gör när jag ser om filmer. Jag drabbas lika hårt om och om igen.

I mitt tycke är "Interstellar" Christopher Nolans absoluta mästerverk! 

I mitt tycke har Christopher Nolan alltså stått för tre renodlade mästerverk. Vilken tycker du är hans bästa film och i så fall varför?