Ingmar Bergman – Mästerregissörens bästa filmer

Ingmar Bergman – Mästerregissörens bästa filmer

Eric Diedrichs | Lista
04 november 2015
Eric Diedrichs | Lista
04 november 2015

Ingmar Bergmans bästa filmer

Få filmskapare har haft lika stor betydelse som Ingmar Bergman. Han rankas ständigt som en av mediets främsta berättare med sitt slagkraftiga och direkta bildspråk och sina filosofiska frågeställningar. Då jag själv är ett stort Bergman-fan har jag sammanställt en lista över mästerregissörens bästa filmer.

Ingmar Bergman

För mer läsning, se också vår artikel där vi går igenom alla Ingmar Bergmans filmer. Där kan du enkelt se hur regissören utvecklades genom åren och letade fram till sin utmärkande stil. Vi tar också upp regissörens skämmiga stolpskott "Sånt händer inte här", som Ingmar Bergman avskydde gränslöst och, som respekt till regissörens vilja, aldrig har tryckts upp till försäljning eller sänts på TV.

Ansiktet (1958)

Delar av skådespelarensemblen i Ansiktet av Ingmar Bergman.
Naima Wifstrand, Erland Josephson, Ingrid Thulin, Max von Sydow och Åke Fridell. Från Ingmar Bergmans ANSIKTET. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Gunnar Fischer

Med: Max von Sydow, Ingrid Thulin, Gunnar Björnstrand, Bibi Andersson, Naima Wifstrand, Åke Fridell m.fl.

Handling: När ordet går om att den stumme kringresande magikern Albert Voglers föreställningar är stötande, bestämmer sig polismyndigheten i staden hans sällskap rider in i för att utreda Voglers konster innan han uppträder. Deras mål är att avslöja honom för att vara en charlatan, men Vogler har några trick i skjortärmen de inte kan förutse.

Omdöme: Woody Allen har sagt att Ansiktet är den bästa filmen att börja med om man inte är bevandrad i Ingmar Bergmans värld. Även om jag inte håller med honom, förstår jag hans preferens. Ansiktet, som är spännande och underhållande såväl som gripande, har mycket av det goda. Filmens upplägg bäddar för en spexig lekfullhet sällsynt i regissörens universum. Dessutom är det rätt kul att tänka på filmens självbiografiska förankring. Bergman är Vogler och de som försöker avslöja honom är hans kritiker.

Fängelse (1949)

Doris Svedlund och Birger Malmsten i Fängelse av Ingmar Bergman.
BILD: Doris Svedlund och Birger Malmsten i Fängelse. Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Göran Strindberg

Med: Doris Svedlund, Birger Malmsten, Hasse Ekman, Stig Olin, Eva Henning m.fl.

Handling: En mystisk man kliver in på filmstudion och vill att regissören ska göra en film om helvetet på jorden. Regissören har inte något större intresse för detta, men snart börjar hans vän, en alkoholiserad författare, söka sällskap hos en prostituerad ung kvinna som har förlorat sitt barn. Deras liv tycks i allt större utsträckning spegla den mystiske mannens syn på det jordliga livet.

 Omdöme: Med Fängelse fick Bergman för första gången chansen att skriva ett helt eget manus till en film han också skulle regissera. Det märks att han tog vara på chansen. Fängelse är nämligen oerhört innovativ och annorlunda. I en tio minuter lång prolog diskuteras filmskapande på flera nivåer samtidigt som filmens primära handling långsamt börjar ta form. Här finns också klassiska Bergman-inslag som religiösa grubblerier, sexuella provokationer, utforskande av det mänskliga psyket och vackra närbilder. Här finns också sekvenser som har stark koppling till hans senare klassiker Persona och Fanny och Alexander.

Gycklarnas Afton (1953)

Harriet Andersson och Åke Grönberg i Gycklarnas Afton.
BILD: Harriet Andersson och Åke Grönberg i Gycklarnas Afton. Foto: Sandrew Metronome.

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Sven Nykvist, Hilding Bladh

Med: Harriet Andersson, Åke Grönberg, Hasse Ekman, Anders Ek, Gudrun Brost, Gunnar Björnstrand m.fl.

Handling: Den trassliga cirkusen Alberti slår upp för föreställning i en sydskånsk stad. Ekonomin är botten och direktör Albert (Åke Grönberg) tar med sin vackra älskarinna, hästryttaren Anna (Harriet Andersson), till stadens teater för att be om att få låna kostymer till kvällens show. Där möter Anna den egocentriske och fåfänge skådespelaren Frank (Hasse Ekman), vilket blir startskottet på ett mörkt och cyniskt triangeldrama.

Omdöme: Det är inte särskilt förvånande att detta Tour de France i förnedring inte gick hem hos samtida kritiker. Trots att Gycklarnas Afton är en jobbig upplevelse tjänar den på att återbesökas. Detta är nämligen den typ av film som blir bättre och bättre vid varje titt. Fotot är exemplariskt, skådespelet makalöst och känslostormarna laddade. Mest obehagliga är de scener mellan Harriet Anderssons oskuldsfulle Anne och Hasse Ekmansmisogyne Frank. Då knyts näven i fickan.

Höstsonaten (1978)

Handling: Eva (Liv Ullman) lever ett stillsamt liv med sin make Viktor (Halvar Björk). Eva är till synes nöjd och tillfreds med sin tillvaro, men under ytan är det mer tumult. Hela hennes liv har hon strävat efter sin moders kärlek och lika länga har hon hatat henne för att ständigt åsidosatt henne. En dag bestämmer sig Eva för att bjuda hem sin mamma (Ingrid Bergman) för att bo hos henne och Viktor i några dagar. Ett besök som kommer röra upp starka känslor ur det förflutna.

Därför ska du se den: När stormen väl bryter ut så stormar det ordentligt. Här levereras intensivt skådespel fångat med skickligt kameraarbete och insiktsfull dialog som modigt och mångsidigt brottas med ett laddat ämne. Ingrid Bergman är helt fantastisk i rollen!

Nära livet (1958)

Ingrid Thulin och Bibi Andersson i Nära livet, en av Ingmar Bergmans alla filmer.
Ingrid Thulin och Bibi Andersson i Nära livet. Foto: Nordisk Tonefilm.

Manus: Ulla Isaksson

Foto: Max Wilén

Med: Ingrid Thulin, Eva Dahlbeck, Bibi Andersson, Barbro Hiort af Ornäs, Erland Josephson, Inga Landgré, Max von Sydow m.fl.

Handling: Tre kvinnor delar rum på mödravårdscentralen. De har alla olika problem med sin graviditet och olika rädslor inför den. Den största rädslan av dem alla är givetvis att förlora sitt barn.

Omdöme: Nära livet är ännu en av alla Bergmanfilmer som bryter ny mark. I en tid när männen sällan vistades under förlossningen chockades publiken. Det finns flera rapporter på män som svimmat under sina biobesök. Filmen är vågad, häftig och tar upp frågor om förlossningar, som än idag är tabubelagda. Med Nära livet belönades Ingmar Bergman för bästa regi på filmfestivalen i Cannes och Ingrid ThulinEva DahlbeckBibi Anderssonoch Barbro Hiort af Ornäs fick allihop pris för bästa skådespelerska. Likaså nominerades filmen till Guldpalmen.

Saraband (2003)

Foto: Sveriges Television AB
Foto: Sveriges Television AB

Bergmans sista film "Saraband" är en gripande liten pärla om Johan och Marianne ur TV-serien ”Scener ur ett äktenskap”. Här befinner de sig i sin ålders höst när Marianne efter 30 år bestämmer sig för att träffa sin förre detta make igen.

Utöver huvudkaraktärernas återseende handlar "Saraband" om Johans kalla förhållande till sin son Henrik (Börje Ahlstedt) och Henriks i sin tur komplicerade förhållande till sin dotter Karin (Julia Dufvenius).

Hela skådespelarensamblen gör ett fantastiskt jobb. Liv Ullman och Erland Josephsson är tillbaka i sina roller och trots att det gått trettio år sen sist känns det vackert och trovärdigt. Bergman har själv sagt att filmen är mycket biografisk och att den till stor del handlar om hans egen relation till en av sin söner (jag skulle nog gissa på de flesta av dem).

Scener ur ett äktenskap (1973)

scener_ur_ett_aktenskap_8_1
Foto: Stiftelsen Svenska Filminstitutet

Nu kan det tyckas att jag går utanför filmlistan när jag nämner TV-serien ”Scener ur ett äktenskap” men TV-serien klipptes ner till en drygt tre timmars lång film och det är bara filmversionen jag har sett.

Johan och Marianne är till synes det perfekta paret. De har gemensamma intressen, härliga samstämda skratt och slänger fina blickar till varandra. Deras relation är raka motsatsen till deras vänners som istället krisar. Fast är de verkligen så perfekta och vad händer om deras uppmålade konststycke börjar krackelera?

Att göra TV-serie på detta sättet var ett oväntat och på många sätt modigt drag av Bergman. Detta sågs på denna tiden som ett mindre fint format och med detta i tanke fick regissören en riktigt stram budget att filma allt för. Fast tvärtemot vad många trott blev ”Scener ur ett äktenskap” en internationell succé som moderniserade TV-serieformatet för alltid.

Smultronstället (1957)

Ingrid Thulin och Victor Sjöström.
Ingrid Thulin och Victor Sjöström. Foto: Svenska Filminstitutet.

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Gunnar Fisher

Med: Victor Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Gunnar Björnstrand m.fl.

Handling: Den åldrade professorn Isak Borg (Victor Sjöström) ska åka till Lund för att utnämnas till jubeldoktor. Relationen till sonen är ansträngd och han utdöms av sin omgivning för att vara cynisk och kall. Bilturen ner till Lund, tillsammans med sonhustrun (Ingrid Thulin), blir både en geografisk resa och en själslig. Med drömmar och minnen återges delar av Isaks liv samtidigt som han öppnar upp sig inför sitt resesällskap.

Omdöme: Smultronstället är för många en favorit av Ingmar Bergmans filmer. Här lyckas regissören skildra övergångarna mellan verklighet, minnen och drömmar på ett smidigt och, passande nog, drömskt vis. Stumfilmslegendaren Victor Sjöström är lysande i huvudrollen och om man ska tro Bergmans egna ord var det korta arbetsdagar, konjak och de kvinnliga skådespelarna som fick honom att slutligen vara med i filmen. Smultronstället är på många sätt en fantastisk resa, men inte helt fläckfri. Här finns några onödigt melodramatiska inslag som sänker betyget något.

Lite kul kuriosa. Gösta Ekman (blott 18 år) var regiassistent under inspelningen av Smultronstället. 

Sommarlek (1951)

Birger Malmsten lutar sig mot en vägg och ser på en ballerina. Bilden är hämtad ut Sommarlek av Ingmar Bergman.
BILD: Birger Malmsten och Maj-Britt Nilsson i Sommarlek. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman & Herbert Grevenius

Foto: Gunnar Fischer

Med: Maj-Britt Nilsson, Birger Malmsten, Alf Kjellin, Annalisa Ericson, Stig Olin m.fl.

Handling: Precis innan genrepet inför den stora föreställningen får ballerinan Marie ett anonymt paket med sin ungdomskärleks dagbok i. Omtumlad över alla minnen beger hon sig till skärgården där hon träffade Henrik 13 år tidigare och minns deras förhållande. Det blir en vacker och tragisk resa, färgad av glädje och melankoli.

Omdöme: Sommarlek är Ingmar Bergmans första mästerverk. Här utforskar han med stor säkerhet hur minnet kan gestaltas med hjälp av filmmediet. Berättandet vaggas fram i en stillsam takt och filmens huvudrollsinnehavare, Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten, som spelar paret i fråga, briljerar i sina roller. Framförallt Maj-Britt som välnyanserat ger liv åt Marie; både som flicka och som kvinna. För mig var detta en smått omtumlande upplevelse och en ny Bergman-favorit.

Till glädje (1950)

Bild: Svenska Filminstitutet. Stig Olin och Marit Carlqvist i Till glädje av Ingmar Bergman.
BILD: Stig Olin och Marit Carlqvist i Till glädje. Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Gunnar Fischer

Med: Stig Olin, Maj-Britt Nilsson, Victor Sjöström, Margit Carlqvist, Birger Malmsten, Erland Josephson, John Ekman m.fl

Handling: Till glädje skildrar det stormiga äktenskapet mellan de två violinisterna Märta (Maj-Britt Nilsson) och Stig (Stig Olin). Märta, som just har lämnat sin förra make, hoppas att det nya äktenskapet ska bli bättre, men Stig är egocentrisk, barnslig och på många plan rakt av patetisk. Han är en medelmåtta vars strävan efter storhet gör honom okänslig och självömkande.

Omdöme: Scenerna med orkestern, där stumfilmslegenden och Ingmar Bergmans stora idol Victor Sjöström agerar dirigent, är storslagna. Likaså är scenerna med Maj-Britt Nilsson och Stig Olin rörande såväl som provocerande. Deras rara stunder upplevs genuina och deras bråk är smärtsamma. Det finns dock några sekvenser som känns lite väl clowniga, som om regissören vill trycka in hur patetisk den till viss del självbiografiska Stig är, likväl är Till glädje en stor filmupplevelse.

Tystnaden (1963)

Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom.
Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom. Foto: Svensk Filmindustri

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Sven Nykvist

Med: Gunnel Lindblom, Ingrid Thulin, Birger Malmsten, Jörgen Lindström m.fl.

Handling: Två systrar, Anna och Ester, och Esters son reser till ett östeuropeiskt land under krigsberedskap. Anna är svårt sjuk och övervakar ständigt Ester, som inte står ut med sin systers påträngande närhet och söker tillflykt hos en servitör på den lokala krogen. Samtidigt utforskar sonen hotellet och dess gäster.

Omdöme: Tystnaden är en av Ingmar Bergmans mest tålamodskrävande. Märkligt nog blev den också en av hans största publikframgångar, mycket på grund av skriverierna om all nakenhet. Här gäller det att ge sig hän och låta sig sugas in i det långsamma berättandet. Det skarpa fotot och det strikta kameraarbetet gör detta till en av de snyggaste filmerna i regissörens omfattande filmografi.

Viskningar och rop (1972)

viskningar-och-rop_28_webb
Foto: Cinematograph AB

Handling: I en stor 1700-tals herrgård ligger Agnes (Harriet Anderson) och är döende i cancer. Snart kommer hennes två systrar (Liv Ullman & Ingrid Thulin) dit för att vaka vid hennes dödsbädd och knyta an med henne. Men de besökande systrarna är fullständigt självupptagna och dn enda närhet Agnes får är av sin kärleksfulla tjänstekvinna Anna. Gradvis får vi berättat för oss om vad som har format systrarnas agerande.

Därför ska du se filmen: Något som jag tycker särskiljer Viskningar och rop från all annan film är användandet av färgen rött. Rött går som ett tema genom hela filmen, både i scenografin men också vid varje berättelse om systrarnas liv. Då sveper en röd nyans över filmduken för att sedan försvinna igen.

Den röda scenografin var en kamp att fånga på film för Bergman och Nykvist. Dels för att rött var svårare att fånga på dåtidens kamerarullar, dels för att den röda dekoren kunde reflekteras hårt i alla ansiktsbilder. Bergman och Nykvist kämpade länge för att jobba fram en teknik för att lösa problemet och tillslut vann de striden. Resultatet blev en Oscar för bästa foto. 

BETYG 5

Sommaren med Monika (1953)

Harriet Andersson i rollen som Monika.
BILD: Harriet Andersson i Sommaren med Monika. Svensk Filmindustri.

Manus: Per Anders Fogelström, Ingmar Bergman

Foto: Gunnar Fischer

Med: Harriet Andersson, Lars Ekborg, Dagmar Ebbesen, Åke Fridell, John Harrysson m.fl.

Handling: Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson) är två Stockholmsungdomar som bestämmer sig för att rymma hemifrån och leva i skärgården. Deras sommar kantas av romantik, men höstens dörrar står på glänt.

Omdöme: Det finns mycket att säga om Sommaren med Monika. En vacker och tragisk ungdomshistoria. En film som definierade ”den svenska synden” (i USA blev titeln Monika, the Story of a Bad Girl). En omkastning av könsrollerna. En inspirationskälla för franska nya vågen.

I enda änden har vi omtänksamme och kärlekskranke Harry, som svansar efter sin livs kärlek. I andra änden har vi frispråkiga och närmast hänsynslöst impulsiva Monika, som följer varje infall. Hon är ett lejon på savannen, vilket blir tydligast med den frihet hon känner ute på skärgården och den granskande blick hon slänger in i kameran i slutskedet. Detta är Bergmans första klassiker och ett rättmätigt sådant.

Betyg 5 av 5

Sommarnattens leende (1955)

Ulla Jacobsson och Gunnar Björnstrand står mitt emot varandra i Sommarnattens Leende av Ingmar Bergman.
Margit Carlqvist och Gunnar Björnstrand i Sommarnattens Leende. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Gunnar Fischer

Med: Eva Dahlbeck, Margit Carlqvist, Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson, Jarl Kulle, Naima Wifstrand, Ulla Jacobsson, Bibi Andersson, Björn Bjelfvenstam, Åke Fridell m.fl.

Handling: Ett Shakespearskt stök med relationer står i fokus i denna härliga sommarkomedi där flera par enas under Naima Wifstrands tak för en bjudning. Inget blir som det är tänkt och alla vill ligga med någon som inte är sin egen partner. Det bjuds på kvicka dialoger, trolldom och till och med ett nervkittlande parti rysk roulette i denna oförglömliga komedi.

Omdöme: Sett till regissörens andra komedier är det lite förvånande med denna fullträff, som mycket väl förtjänar en plats i komedifilmernas Hall of Fame. Vi har en fantastisk skådespelarensemble varav alla presterar på topp. Märkligt nog hade Ingmar Bergman många ”dämoner” på besök under den här inspelningen och hans kontrollbehov verkar ha varit värre än någonsin. Harriet Andersson berättar i Jan Lumholdts intervjubok hur regissören låste in sina skådespelare om kvällarna för att ingen skulle smita iväg och berusa sig. En kväll kom Åke Fridell och Gunnar Björnstrand tillbaka efter att dörrarna var låsta och fick sova utomhus.

Betyg 5 av 5

Det sjunde inseglet (1957)

Döden i Det Sjunde Inseglet
Bengt Ekerot som döden. Foto: Svensk Filmindustri

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Gunnar Fischer

Med: Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Bengt Ekerot, Bibi Andersson, Nils Poppe, Gunnel Lindblom, Åke Fridell, Inga Landgré m.fl.

Handling: Korstågsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) reser med väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand) genom ett pesthärjat Sverige. Efter sig har han döden (Bengt Ekerot), som ger honom uppskov över ett parti schack.

Omdöme: Öppningsscenen, där döden har kommit för att hämta riddaren, är en av filmhistoriens kändaste. Döden skildras här i mänsklig form, vilket var nytt för sin tid och har därefter hyllats och parodierats många gånger om. Det sjunde inseglet är givetvis en film om dödsångest och alla karaktärer har en viktig roll i detta existensiella grubbleri om efterlivets eventualitet. Björnstrand spelar cynisk ateist, medan Sydow gestaltar agnostikern. Det lyckliga gycklarparet de möter under sin resa är förmodligen en symbol för ett slags jordiskt himmelrike och oskuldsfull godhet, medan kyrkans män med sin häxbränning och sitt fördömande kan tänkas stå för grymhet och den livrädda människans desperation.

Betyg 5 av 5

Nattvardsgästerna (1963)

Gunnar Björnstrand står intill ett stort krucifix i Nattvardsgästerna, en av Ingmar Bergmans bästa filmer.
Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin i Nattvardsgästerna. En av Ingmar Bergmans bästa filmer. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Sven Nykvist

Med: Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Gunnel Lindblom, Max von Sydow, Allan Edwall m.fl.

Handling: Prästen Tomas (Gunnar Björnstrand) brottas med sin tro mellan två mässor. Under tiden får han besök av ortens vikarierande lärarinna Märta (Ingrid Thulin) och självmordsbenägne Jonas (Max von Sydow).

Omdöme: Det finns ingen film som varken ser ut eller känns som Nattvardsgästerna. Det unika ljuset var svårt att fånga och Sven Nykvist och Ingmar Bergman spenderade timmar i den dalländska kyrkan för att kartlägga hur solljust föll. Gunnar Björnstrand gör sitt livs roll som den grubblande prästen och lyckas, tillsammans med sina medskådespelare, bära en hel film om religiösa dubier utan att det för en sekund blir tråkigt. En film om en präst som under en eftermiddag upplever Guds tystnad borde vara förbannat tradigt, men istället är det något av det mest personliga och direkta du hittar i Ingmar Bergmans filmografi. Ett tidslöst mästerverk där varenda detalj spelar roll. Att prästen heter Tomas är givetvis ingen slump utan syftar så klart på Jesu lärljunge Tomas "tvivlaren".

Ibland talas det om Bergmans "Guds trilogi", ett begrepp regissören själv grundade men senare kom att avfärda. Den klassiska benämningen består av Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden. Själv anser jag att Jungfrukällan, Såsom i en spegel och Nattvardsgästerna utgör en mycket starkare trio. I den första ställs frågan om hur gud kan tillåta sådan ondska. I den andra visas den skräckinjagande "spindelguden". I den tredje ifrågasätts guds existens.

Betyg 5 av 5

Jungfrukällan (1960) – En av Bergmans bästa filmer

Den tunglöse mannen gör obehagliga närmanden på Karin som delar sitt bröd med honom.
Birgitta Pettersson och Tor Isedal i Ingmar Bergman-filmen Jungfrukällan. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ulla Isaksson

Foto: Sven Nykvist

Med: Birgitta Pettersson, Max von Sydow, Gunnel Lindblom, Birgitta Valberg, Allan Edwall m.fl.

Handling: Unga Karin (Birgitta Pettersson) ska rida till kyrkan med Maria-ljus. På vägen möter hon tre fattiga bröder som hon väljer att dela sin matsäck med. Under måltiden blir två av männen, en tunglös och en mager, allt mer närgångna och Karin inser snart att hon är i deras våld.

Omdöme: Svenska Dagbladet beskrev Jungfrukällan som "det hemskaste man sett på film". Att "den går som en knytnäve mellan ögonbrynen" och "träffar som ett spjut i hjärtat". Det ligger mycket i det. Jungfrukällan är en skoningslös skildring av förnedring och hämnd. Att det obehagliga sker under tystnad i natursköna miljöer fångade av Sven Nykvists enastående fotoarbete, gör upplevelsen ännu mer omskakande. Filmen vann Oscar för bästa utländska film. Ett modigt val.

Betyg 5 av 5

Persona (1966)

En pojke håller sin hand över en stor bild av Liv Ullmans ansikte.
Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Sven Nykvist

Med: Bibi Andersson, Liv Ullman, Gunnar Björnstrand, Jörgen Lindström och Margaretha Krook.

Handling: Aktrisen Elisabeth Vogler (Liv Ullman) har slutat tala och vårdas av sjuksyster Alma (Bibi Andersson) i en stuga på en ö. Alma öppnar upp sig allt mer för tysta Elisabeth, som vänligt lyssnar på hennes privata historier. Saker och ting tar en elak vändning och ett maktspel börjar utformas.

Omdöme: Persona är en av Ingmar Bergmans märkligaste, men samtidigt mest fascinerande filmer. Filmmediets möjligheter tänjs rejält och resultatets historiska inflytande går inte att överdriva nog. Upplevelsen är så pass hypnotisk, obehaglig och dränerande att jag fortfarande, trots flera omtittar, blir knäsvag av den 83 minuter korta resan. Persona tjänar mest på att ses utan några större förkunskaper och därför håller jag detta kort, men när du har sett filmen får du gärna ta del av min analys.

Betyg 5 av 5

Såsom i en spegel (1961)

Max von Sydow, Harriet Andersson och Gunnar Björnstrand i Såsom i en spegel.
Max von Sydow, Harriet Andersson och Gunnar Björnstrand i Såsom i en spegel. En av Ingmar Bergmans bästa filmer. Foto: Svensk Filmindustri.

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Sven Nykvist

Med: Harriet Andersson, Max von Sydow, Gunnnar Björnstrand och Lars Passgård

Handling: Schizofrena Karin (Harriet Andersson) har precis blivit utskriven efter en psykos. Nu ska hon tillsammans med sin make (Max von Sydow), pappa (Gunnar Björnstrand) och bror (Lars Passgård) spendera lite tid i sommarhuset. Frågan är om hon verkligen är redo för detta. Snart gör sig symtomen påminda.

Omdöme: Såsom i en spegel blev Ingmar Bergmans andra Oscar i rad för Bästa utländska film. I sin arbetsbok för filmen skrev han  att han ville berätta en historia som går "på tvären och inte på längden. Hur fan det nu ska gå till." och i Bilder (1990) förklarar han att anteckningen handlade om att "gå in i en oprövad djupdemension". På sätt och vis får säga att han lyckades, för här finns element som definitivt tänjde dåtidens normer. Inte minst hanteringen av Karins psykiska sjukdom som blomstrar ut till fullo i den obehagliga vindsscenen. Detta är ett mästerverk som tydligt har legat som grund för filmer som Repulsion och Black Swan.

Betyg 5 av 5

Trollflöjten (1975)

Bergmans bästa filmer!
Foto: Stiftelsen Svenska Filminstitutet

Handling: Trollflöjten får vi följa prins Tamino och fågelfångaren Papagenos kamp i att rädda prinsessan Pamina från hennes far, överprästen Sarastro. En klassisk och enkel saga. Tack och lov får jag väl säga med tanke på hur svårt det var att hänga med i delar av den otextade lyriken.

Därför ska du se filmen: Bergman och klassisk musik är en självklar kombination och det märks att Bergman hade roligt när han jobbade med Trollflöjten. Bildberättandet ligger i konstant harmoni med musiken. Hans känsla för melodramatiska utspel får utrymme samtidigt som hans allt för ofta förbisedda humorkvalitéer får skina. Dessutom sätts Bergmans återkommande tema illusionen på sin spets.

Betyg 5 av 5

Detta var min lista över Ingmar Bergman och hans 7 bästa filmer. Saknar du någon favorit? Om du gillar svensk film, spana in vår samlingssida där vi rapporterar om vad som sker i svensk filmindustri.