Filmer som skrämde mig som liten

9 Filmer som skrämde mig som liten

Nathalie Leth
Nathalie Leth | Lista
25 maj 2020
Nathalie Leth
Nathalie Leth | Lista
25 maj 2020

Läskigt värre för småttingar!

Vad har Lillefot, Batman och en väldigt liten familj tillsammans? Jo, de hjälpte alla till att hålla mig vaken om nätterna. Här kommer 9 filmer som skrämde mig som liten.

Landet för längesedan (1988)

Många minns säkert den här tecknade filmen med absolut sorg. Få saker träffar så hårt i hjärtat som den lilla dinosauriens mammas död. Inte ens Bambis mamma traumatiserade mig så bedrövligt! Jag blir också lika uppjagad när jag tänker på den smygande skuggan i form av en tyrannosaurus rex, som var själva orsaken till att Lillefot blev föräldralös. Denna best återkommer lite då och då i filmen, som en cirkulerande haj i väntan på rätt tillfälle att slå till. Det var denna intensiva ovissheten som spred skräck i mitt yngre jag.

För mer läsning om denna hjärtskärande (och skräckinjagande) "familjefilm", se vår artikel där vi diskuterar om Landet för länge sedan verkligen är lika bra idag?

Spirited Away (2001)

Spirited Away
Foto: Studio Ghibli

Nu var jag förvisso 17 år fyllda då Spirited Away kom, men jag anser att jag som omyndig tjej kan räknades som liten! Dessutom fanns det många scener som fick mig att skruva mig lite då och då i biostolen av obehag. När föräldrarna blir grisar, när No-Face glufsar i sig en buffé (en scen jag förvisso känner igen mig själv i), och när praktiskt taget vem som helst av karaktärerna blir det minsta missnöjd – då vet man att det är dags att hålla andan.

Little Shop of Horrors (1986)

Poster till Little Shop of Horrors.
Foto: Warner Bros

Idag, i vuxen ålder, älskar jag den pratande plantan Audrey II djupt och innerligt och en liten Funko Pop-figur av den hungriga "blomman" bor nu i hyllan. Historian var en annan då jag var liten och var väldigt besvärdad över Audreys blodtörst. Jag var särskilt ängslig över hur manipulerande hen var över stackars Seymour som fick fixa dagens mellanmål.

Batman - Återkomsten (1992)

Batman och Pingvinen.
Foto: Warner Bros Pictures

Mitt minne av Batman – Återkomsten består enbart av Pingvinen och uppbyggnaden av hans karaktär. Troligtvis tyckte jag att Tim Burtons sätt att bygga upp detta var på tok för hiskeligt, för jag minns bara hur rädd jag blev för denna skurken och lämnade min familj som tittade vidare på filmen utan mig. Någon ”Nathalie returns” för att se hela filmen har inte blivit av.

Toy story (1995)

Woody och Spindeldockan i Toy Story.
Foto: Disney.

Ett av mina absolut första bio-minnen består av Toy Story, en filmserie som lever vidare än idag med en fjärde film som faktiskt släppts i år! Men med detta minne medföljer även minnen av den fruktansvärda spindeldockan. Den är faktiskt lite för läskig än idag, vare sig jag är tio eller trettiofem år verkar inte spela någon roll!

Hocus Pocus (1993)

Häxorna i Hocus Pocus
Häxorna i Hocus Pocus. Foto: Disney.

Ok, Disney har inte dragit sig för att avliva föräldrar kors och tvärs, men barn!? Redan i den inledande scenen mister den unga flickan Emily sitt liv och detta skärrade mig, som också var ung flicka, väldigt djupt. Fram tills dess var alla Disney-barn odödliga. "Happiest place on Earth"? Jo, tack!

Älskling, jag krympte barnen (1989)

Myran i Älskling, jag krympte barnen.
Foto: Disney.

Första gången jag minns att jag grät hejdlöst åt en film var när myran, som bar på familjen Szalinski, gick hädan i en strid mot en skorpion. Bortsett från att jag sörjde den nu döda myran så var jag även hemskt rädd för den stop motion-kravlande skorpionen!

Jurassic Park (1993)

Jurassic Park.

På tal om att gråta så minns jag även mitt totala utbrott när mamma min fullkomligt förrådde mig och bjöd med min två år äldre syster på bio, men inte mig för att jag ”var för liten”. Nu tyckte jag förvisso att Jurassic Park var väldigt läskig när jag väl såg den, särskilt scenen i köket med de två velociraptorerna…

 

Dracula - död men lycklig (1995)

Dracula död men lycklig
Foto: Warner Bros.

Jag minns två saker från när jag såg den här bio: 1. Jag skrattade så att jag grät. 2. Lucy som vampyr skrämde skiten ur mig! Hennes vassa, blottade vampyrgaddar hade i verkliga livet tömt min lilla ketchupflaska till kropp på sista droppen om hon så hade velat, det var ingen tanke som kändes vidare angenäm. Jag menar, kolla på henne!

 

Lucy i Dracula död men lycklig.

Vilka filmer skrämde dig som barn?