En Oscarstatyett. Foto: Deadline

2010-talets mest värdiga Oscarsvinnare

Andreas Ziegler | Lista
06 februari 2020
Andreas Ziegler | Lista
06 februari 2020

Ett urval av förra decenniets bästa prestationer som ledde till en Oscar

Det är snart dags för årtiondets första Oscarsgala. Därför tycker vi det passar bra med en tillbakablick på några av 2010-talets bästa Oscarsbelönade prestationer.

I slutet av förra året fick alla skribenter på Filmtopp skriva en lista på fem favoriter från 2010-talet baserat på ett tema vi själva fick välja. Jag valde att skriva om de värdigaste Oscarsvinnarna. Då vi är rätt många på redaktionen bestämdes det att vi inte skulle skriva några längre motiveringar.

Nu, när det snart är dags för 2020-talets första Oscarsgala, tänkte jag därför passa på att skriva en lite mer utförlig lista.

Mina favoriter.

 

Det var inte förrän jag skrev denna lista som jag insåg att den kategori där jag oftast är nöjd med vinnaren är Bästa foto. Jag har alltid tyckt att denna kategori kommer i skymundan. Därför blev jag rätt glad när jag insåg hur ofta denna kategori är den som oftast ger mig glädje.

Det sved till och med lite när jag var tvungen att stryka Roger Deakins från listan. Han var nominerad fjorton gånger innan han slutligen vann en Oscar för sitt utsökta foto i Blade Runner 2049. Och nu blir han petad även från min lista. Men det är bara för att jag ville nämna en annan vinnare från 2018.

Här följer alltså en lista av de värdigaste Oscarsvinnarna från 2010-talet. Detta är alltså mina personliga favoriter. Listan är ordnad i kronologisk ordning. Jag har valt en vinnare från varje år. Vinnarna finner vi i olika kategorier. Det bör anmärkas att årtalet som anges i listan hänvisar till det år då vinnarna fick sina statyetter; filmerna släpptes alltid året innan.

2010: Christoph Waltz – manlig biroll – Inglourious Basterds

Christoph Waltz som Hans Landa i Inglourious Basterds. Foto: Universal Pictures

Quentin Tarantino sökte högt och lågt efter en skådespelare som behärskade tyska, franska och engelska (den italienska biten misstänker jag att han hade kunnat jobba sig runt). Han fann sin skådespelare i den relativt okända österrikaren Christoph Waltz. Han spelar Hans Landa, en SS-officer vars uppgift är att hitta judar som gömmer sig för nazisterna.

Tarantinos manus kommer till sin fulla rätt i händerna på Waltz. Landa är intelligent, manipulativ och hänsynslös. Inledningsscenen är lågintensiv men samtidigt så oerhört obehaglig när Landa använder sitt intellekt, sina språkkunskaper och sin hänsynslöshet på värsta tänkbara sätt.

2011: Wally Pfister – foto – Inception

Korridoren utan gravitation i Inception. Foto: Warner Bros Pictures.

Inception är en film som till stor del utspelar sig i drömmar (hur stor andel kan diskuteras). Drömmarna ser ut som den verkliga världen, vilket är hur Cobb (Leonardo DiCaprio) och hans team kommer åt hemligheter i sina måltavlors huvud. Då är det viktigt att alla detaljer stämmer. Drömmarna är sköra. Så ibland försvinner gravitationen. Olika nivåer av drömmar har dessutom olika tempo.

Fotografen Wally Pfister stod sannerligen inför en utmaning. Ibland var det fokus på en liten men viktig detalj. Vissa sekvenser filmades så att det ser ut som att de sker i ett utrymme som roterar och där det inte finns någon gravitation. När filmen växlar mellan olika nivåer av drömmarna bjuds vi på kristallklar slow motion. Pfister får denna surrealistiska värld att känns verklig.

2012: Meryl Streep – kvinnlig huvudroll – Järnladyn

Meryl Streep som Margaret Thatcher i Järnladyn. Foto: 20th Century Fox.
Caption

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Meryl Streep är den bästa skådespelaren i filmens historia. Visst, det finns år då andra skådespelare stått för bättre prestationer. Men hon förtjänar definitivt fler än tre av de statyetter hon vunnit av sina 21 möjliga. Andra skådespelare lägger ner väldigt mycket energi på att se ut och låta på ett visst sätt. Det gör Streep också. Men hon lägger mer fokus på att jobba med hur hennes karaktär är. Hon förmedlar en personlighet genom små rörelser och hur hon pratar med människor. Det är därför hon är bäst.

2012 fick hon äntligen sin tredje statyett för sin prestation som Margaret Thatcher i Järnladyn. Denna kvinna var premiärminister genom några riktigt svåra år i Storbritannien. Hon var järnhård i sina principer, vilket gav henne smeknamnet/öknamnet som gett filmen dess namn. Streep lyckas med konststycket att få Thatcher att framstå ungefär som hon uppfattades samtidigt som hon skapar en förståelse för denna kvinna utan att göra några ursäkter.

2013: Ang Lee – regi – Life Of Pi

Tigern och pojken i Life of Pi. Foto: 20th Century Fox.
Caption

Ang Lee är väldigt varierande ifråga om vilka filmer han gör. Han regisserade den lekfulla kampsportsfilmen Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000). Men han har även regisserat den extremt finstämda romantiska tragedin Brokeback Mountain (2005).

I Life of Pi förenas hans lekfullhet och hans finstämdhet. Filmen handlar om en indisk pojke som överlever på det öppna havet i en livbåt. Hans enda följeslagare är en fullvuxen bengalisk tiger. Tillsammans möter de både fysiska och mentala motgångar. Det är en oerhört vacker film om överlevnad.

2014: Cate Blanchett – kvinnlig huvudroll – Blue Jasmine

Cate Blanchett i Blue Jasmine. Foto: Sony Pictu6res Classics.
Caption

Precis som Meryl Streep är Cate Blanchett en skådespelare som alltid är bra, som alltid tillför en viss tyngd. Hon har en oerhört stark närvaro. När hon talar, lyssnar vi uppmärksamt.

I Blue Jasmine spelar hon Jasmine, ett till synes odrägligt societetslejon. Hon kommer till San Fransisco för att bo hos sin syster, Ginger, en arbetarklasstjej. Jasmine missbrukar alkohol och ångestdämpande mediciner. Blanchett ger oss ett komplext porträtt av en kvinna som verkar ha haft allt, men som också har varit med om traumatiska upplevelser. Allt hon har kvar nu är sin syster och sin bittra ilska. Frågan är bara vad som är viktigast; relationen till systern eller den där ilskan.

2015: Emmanuel Lubezki – foto – Birdman

Michael Keaton i Birdman. Foto: Fox Searchlight Pictur6es.
Caption

På ytan har "Birdman" en enkel handling. Riggan (Michael Keaton), en känd skådespelare på dekis, ska sätta upp en pjäs i New York. Antingen kommer han få sin upprättelse som en seriös skådespelare eller så kommer det hela sluta i ett fiasko. Filmen utspelar sig bakom kulisserna dagarna innan premiären. Riggan måste handskas med problem med produktionen, egotrippade skådespelare, sin arga dotter och det faktum att omvärlden verkar hålla andan i väntan på att se honom misslyckas.

Det som gör Birdman lite speciell är att filmen verkar vara inspelad i en enda kameraåkning. Vi förstår att tid passerar lite här och var, men i stort sett är det en berättelse till synes utan klipp. Detta sätter press på regissören, fotografen och klipparen att berätta en berättelse utan sömmar, så att säga. Lubezkis kamera rör sig flytande. Han har hittat en rytm, ett tempo, ja, ett språk, som är väldigt imponerande.

2016: Brie Larson – kvinnlig huvudroll – Room

Brie Larson i Room.
Caption

Brie Larson spelar en kvinna som hålls fången i ett litet rum. Hennes kidnappare har hållit henne fången i flera år. Hennes enda sällskap är hennes son, ett resultat av kidnapparens övergrepp. Trots de fruktansvärda omständigheterna är det en lycklig liten pojke, vars hela värld består av ett rum, som kallas, just det, Room med ett stort R.

Innan Room hade Larson nästan uteslutande haft biroller. Detta var hennes stora genombrott, vilket så småningom ledde till att hon fick titelrollen i Captain Marvel. Själv börjar jag bli trött på Marvel Cinematic Universe. Jag hoppas hon kommer ta roller i lite tyngre draman i framtiden. För i Room är hon väldigt bra. När hon är med sin son är det en ömsint ung kvinna vi får se. Vi anar att hon är rädd under ytan. Faktum är att hon är så traumatiserad att hon knappt kan ge uttryck för det, vilket är en svår balansgång för en skådespelare. Scenen när mor och son gör sitt flyktförsök är extremt omskakande.

2017: Casey Affleck – manlig huvudroll – Manchester by the Sea

Casey Affleck och Michelle Williams i Manchester by the Sea.

Casey Affleck spelar Lee, en man som gått igenom en oerhörd tragedi. Han har ett jobb och en liten lägenhet, men gör inte mer än att dricka och jobba. Han tvingas återvända till sin hemstad när hans bror dör plötsligt. Lee utses till sin brorsons målsman.

Manchester by the Sea beskriver sorg bättre än de flesta andra filmer. Vissa sorg går det inte att gå vidare från. Lee överlever, men han lever faktiskt inte. Afflecks prestation är hjärtskärande bra. Innan tragedin är han en livlig skojare. Direkt efter tragedin är han så sorgtyngd att han inte vill leva. Några år efter tragedin, när andra, mot alla odds, har lyckats gå vidare med sina liv, är han bara en bortdomnad figur. En scen mellan Affleck och Michelle Williams är en av de starkaste och mest trovärdiga jag sett de senaste tio åren.

2018: Jordan Peele – originalmanus – Get Out

Daniel Kaluuya i Get Out.
 Foto: Universal Pictures.

För bara några år sedan var Jordan Peele en del av en komiker-duo, vars andra hälft bestod av Keegan-Michael Key. De gjorde väldigt knasiga sketcher tillsammans. Key fortsätter ha en framgångsrik karriär som skådespelare, främst i komedier. Peele har numera börjat göra skräckfilmer med starka budskap om samhället. Jordan Peele ”stjäl” alltså denna placering från Roger Deakins foto för Blade Runner 2049. Manuset till Get Out är så pass bra.

Get Out handlar om Chris (Daniel Kaluuya), en afroamerikansk man som ska träffa sin vita flickväns föräldrar för första gången. Det hela inleds med vad som verkar vara omedveten rasism från föräldrarna och deras släkt och vänner. Styrkan i manuset ligger dels i att vi åskådare är som en groda i en kastrull som långsamt värms upp; temperaturen på rasismen höjs långsamt. Plötsligt märker vi att det kokar. En annan styrka i manuset är att Peele har jobbat väldigt effektivt med symbolism och subtila detaljer. Detta är genomgående för varje scen. Inte en enda scen är överflödig, vilket gör detta till en väldigt tät film.

2019: Alfonso Cuarón – foto & regi – Roma

Familjen i ett intimt ögonblick.
Foto: Netflix.

Alfonso Cuarón har baserat denna film på sin barndom. Istället för att fokusera på sig själv, sina syskon eller sina föräldrar, är filmens huvudkaraktär hemhjälpen Cleo, spelad av amatörskådespelerskan Yalitza Aparicio. Genom hennes ögon får vi följa en medelklass-familj i Mexiko City under tidigt 70-tal. Samtidigt som staden håller på att brisera i en revolution går familjen och Cleo igenom svårigheter i olika former.

Det är en enkel och rar liten berättelse Cuarón bjuder på. Det som gör denna film så bra är hur nära vi kommer familjen. Det är ett oerhört intimt porträtt. Cuarón jobbar oftast med tidigare nämnda Emmanuel Lubezki som fotograf. Den här gången tog han dock på sig uppgiften som fotograf själv. Och han gör det så bra. I Cuaróns händer blir familjens bostads geografi lika bekant som våra egna hem; tunneln/korridoren där familjens bil står är till slut nästan en karaktär i sig. En kameraåkning som börjar på en strand och fortsätter ner i vattnet är mer spännande än de flesta biljakter i actionfilmer.

Era favoriter

Detta var alltså mina personliga favoriter. Nu vill vi veta vilka era favoriter bland det senaste årtiondets Oscarsvinnare är.

Eller ni kanske fortfarande minns när er favorit förlorade?

Kommentera gärna på Facebook!