Psycho (1960)

10 saker jag tänkte på när jag såg om Psycho

August Klittmar | Lista
27 juni 2020
August Klittmar | Lista
27 juni 2020

Vi firar att Psycho fyller 60 år med en lista som hyllar det som är fantastiskt med filmen!

I år fyller den kanske mest ikoniska skräckfilmen någonsin jämt, vilket vi på Filmtopp valt att belysa! Skribent August Klittmar har sett om Alfred Hitchcocks mästerverk och tagit sig en funderare kring vad filmen egentligen får honom att tänka.

Spoilervarning för dig som ännu inte sett detta mästerverk!

"Psycho" en av de mest ikoniska filmerna någonsin fyller sextio år. Alfred Hitchcocks kolossalt spännande och oförutsägbara skräckis hade jag nöjet att se första gången för cirka sju år sedan. Jag hade av någon outgrundlig anledning lyckats undvika spoilers kring filmens handling – vilket gjorde filmupplevelsen till en av de mest minnesvärda någonsin.

Hur Hitchcock genom total manipulation grundlurar publiken till att tro att Marion Crane är huvudpersonen. Eller hur Anthony Perkins ömsom charmiga, ömsom nerviga gestaltning av plågade Norman Bates får oss att tro att han är ett offer snarare än en förövare. Duschsekvensen. Marion och Normans första samtal. Ja, det finns många komponenter i denna storartade film som är värda att nämnas. 

Jag har nyligen sett om filmen och verkligen tagit mig en funderare kring vad jag egentligen tänker på när jag ser detta mästerverk. 10 saker som jag tycker är värda att belysa har resulterat i en härlig lista. Under vissa rubriker blir det mer djupdykning, under andra lite behagligare ordmängd.

Trevlig läsning! 

1. Bernard Herrmanns musik. 

Redan under förtexterna introduceras vi för Bernard Herrmanns olycksbådande tema – vilket är helt genialt eftersom att det slår an filmens ton direkt. Genom att det inte händer något särskilt viktigt på duken vid det här laget - det far lite textremsor till höger och vänster – koncentrerar vi all vår uppmärksamhet på musiken. Den väcker känslor av obehag, spänning, paranoia och en gnutta vemod. Med andra ord - ett perfekt förspel till filmen. Just detta tema – ''Prelude'' – spelas även under Marions bilfärd då hon stulit pengarna och bestämt sig för att åka till sin älskare i Kalifornien. 

Vad som är extra intressant här är att Bernard Herrmann enbart jobbar med stråkinstrument, vilket dels ger soundtracket en rejäl nerv och dels var väldigt unikt i en tid när man var van vid mer bombastisk filmmusik.

2. Inledningen. 

Foto: Universal Pictures

Det har sagts hur många gånger som helst, men vissa saker tåls ändå att upprepas: Inledningen till "Psycho" är perfekt. Jag tror inte att det går att hitta ett bättre exempel på publikmanipulation. Hitchcock får oss direkt att tro att filmen kommer att handla om Marion Crane (Janet Leigh). Hon har ett komplicerat förhållande med Sam Loomis (John Gavin), som är skuldsatt upp till öronen och måste betala underhåll till sin exfru. Sam känner att han inte har något att erbjuda Marion så länge han har dessa omfattande utgifter hängande över sig.

När Marion efter att ha träffat Sam återvänder till fastighetsbyrån där hon jobbar som sekreterare, dyker hennes arbetsgivare (Vaughn Taylor) upp med en rik klient (Frank Albertson), som ska köpa ett hus i bröllopspresent till sin dotter. Han har med sig fyrtiotusen dollar i kontakter, som Marion får i uppdrag att lämna till banken. Klienten, Tom Cassidy, säger till Marion: ''Vet ni vad jag gör med olycka? Jag köper mig fri från den''. Pengar är det enda som krävs för att Marion och Sam ska kunna vara tillsammans, så vi förstår helt och hållet varför hon stjäl Cassidys kontantinsats och åker mot Kalifornien. 

3. Marions bilresa. 

När Marion sitter i bilen, och fotografen John L. Russell med hjälp av närbilder fångar de många nyanserna i hennes ansiktsuttryck, är vi fullt engagerade i hennes öde och helt lurade till att tro att hon är huvudpersonen. Hon har stulit sin arbetsgivares klients pengar, och för att illustrera hennes paranoia får vi ta del av hennes tankegångar genom voice-over. Vi förstår att hon spekulerar kring hur hennes älskare reagerar när hon kommer till honom. Eller hur hennes arbetsgivare hanterar det faktum att hon inte alls lämnat in några pengar på banken. Paranoia har sällan skildrats så bra som här.

4. En av filmhistoriens mest hotfulla poliser.

Foto: Universal Pictures 

När poliskommissarien knackar på rutan och väcker Marion som somnat i sin bil vid vägkanten, gör han egentligen bara sitt jobb. Det är ingenting i hans agerande som inte hör till det normala. Men i och med att vi betraktar polisen utifrån Marions paranoida och stressade synsätt, blir hans närvaro riktigt hotfull. Närbilden av hans uttryckslösa ansikte, de svarta solbrillorna som han aldrig tar av sig och att han dessutom dyker upp igen utanför bilaffären gör honom till en av de mest skrämmande poliserna i filmhistorien. Detta trots att han i stort sett inte gör någonting.

5. Anthony Perkins rollprestation. 

Foto: Universal Pictures

Det råder ingen tvekan om att Anthony Perkins har den viktigaste rollen i "Psycho". När Marion svänger av och tar in på Bates Motel möts hon av Norman – en charmig och stilig gentleman som erbjuder henne kvällsmat. I den scenen är Perkins magisk. Han balanserar perfekt mellan att vara ömsom charmig och glad, ömsom plågad och skrämmande. Han ger oss bilden av en man som snarare är ett offer än en förövare. På så vis sympatiserar vi med Norman istället för att misstänka honom. Och i och med att vi som tittare tror att mamman finns på riktigt, är det enbart i offerrollen vi placerar Norman.

Nu talar jag såklart å mina egna erfarenheter, men när jag såg Psycho för första gången fanns det helt enkelt inte på kartan att denna unga man var kapabel till att mörda. Jag trodde bara att han nervöst försökte göra allt för att skydda sin mamma. Jag behöver väl inte säga att filmens klimax kom som en chock. 

6. Upptakten till Marions ödesdigra dusch. 

Foto: Universal Pictures

Det kanske obehagligaste ögonblicket i Psycho är när Marion precis klivit in i duschen. Kameran, placerad i duschen, är riktad mot dörren. Plötsligt öppnas den, och vi skymtar en kvinnlig gestalt genom draperiet. Hon rör sig närmare och närmare, stressen är närmast olidlig. Vi är ju där i duschen med Marion – och vi ser det hon inte ser. Under dessa få sekunder uppbringar Hitchcock mer spänning än vad många thrillers gör under hela sin speltid. 

7. Marions ödesdigra dusch. 

När den kvinnliga gestalten sedan knivhugger Marion till tonerna av Bernard Herrmanns musik, som faktiskt låter som knivhugg, förlöses den spänning vi nyss känt på det mest tillfredsställande sätt. Med hjälp av 70 (!) kameraanordningar och en veckas hårt slit lyckades Hitchcock och hans team till slut göra vad jag anser vara en av de mest effektiva mordsekvenserna någonsin. Arbetet runt den amerikanska censuren har beskrivits som en mardröm, men det gick till slut.

MER LÄSNING:
5 stycken Hitchcock-favoriter
Johan Hilton om Psycho och Norman Bates

8. Martin Balsam som påstridig privatdetektiv är underbar. 

Foto: Universal Pictures

Vad vore en riktig rysarthriller utan en otvivelaktigt godhjärtad privatdetektiv som bara försöker bringa klarhet i saker och ting? Ja, säg det. Martin Balsam (12 edvsurna män) storspelar i denna roll när han envetet och med ett leende på läpparna pressar Norman på information. Tillsammans med Sam och Marions syster Lila (Vera Miles) lyckas han nästan knäcka mysteriet – om det inte hade varit för Normans mer moderliga sida, vill säga. 

9. ''I'm Norma Bates!''.

Foto: Universal Pictures

När Norman kommer inspringandes i fruktkällaren, där han gömt undan liket av sin sedan tio år bortgångna mor, kulminerar filmen på ett genomgående tragiskt sätt. ''I'm Norma Bates!'', skriker han med kniven i högsta hugg, beredd att hugga ner Lila innan Sam stoppar honom. Att få se Norman helt ha gått upp i rollen som mamman – Norma – är chockerande, sorgligt och skrämmande på samma gång. Ett fantastiskt klimax... 

10. Epilogen.

Foto: Universal Pictures

...som dessvärre undermineras av ett följande antiklimax? Nja, det är upp till var och en att bestämma. Den legendariske filmkritikern Roger Ebert (1942-2013) uttryckte i sin recension av filmen (6:e december, 1998) kritik mot den långa redogörelse om Normans personlighet som levereras av en psykiater (Simon Oakland) i slutet av filmen.

Ebert skriver att han personligen hade gjort redogörelsen kortare, och snabbare klippt till närbilden av Norman där han sitter fängslad. Det är svårt att motsätta sig Eberts välformulerade argument. Men hur som helst så har jag inget problem med psykiaterns monolog (även om man skulle kunna argumentera för att den är en aning övertydlig). Det är i mina ögon en obetydlig detalj om man ser till filmens övriga perfektion. 

Detta är vad jag framförallt funderar på när jag ser om Hitchcocks mest berömda verk.

Fortsätt scrolla för fler listor!