New Mutants

"The New Mutants" – En skrämmande katastrof!

Fredrik Edström | Krönika
06 september 2020
Fredrik Edström | Krönika
06 september 2020

The New Mutants, vad hände egentligen?

Efter Torsdagens minst sagt ljumma biobesök av The New Mutants kliade det i fingrarna. Tankarna snurrade och frustrationen var nästintill förödande. Detta är min terapeutiska rant om hur det egentligen var möjligt att styra en i grunden briljant skuta på grund.

New Mutants
Foto: Disney.

Superhjältefilmer är min grej. Barndomens svettiga och ängsliga kvällar framför Tim Burtons Batman minerade jorden och under tidiga tonåren briserade bomberna med buller och bång. Inför varje ny bio-premiär drevs jag fasligt nära ekonomisk konkurs och väggarna i pojkrummet tapetserades med svindyra originalposters föreställande Spider-Man. Jag blev biten av superhjältemyggan och än kliar betten. Trikåer och mantlar är en ofrånkomlig del av min populärkulturella identitet och det är bara att inse att så kommer det att förbli.  

Som tur är verkar jag knappast vara ensam. Filmvärlden har länge närmat sig hjälte-inflation men precis när tristessen börjar knacka på min dörr blir jag utmanövrerad och överkörd av nya releaser som bränner upp regelboken i rituella danser. The Dark Knight, Deadpool och Logan är knivskarpa exempel på just detta och senast slog Todd Phillips Joker karaktärsdrivna drama, direkt hämtat ur Scorseses 70-talskatalog, knockout på mig. Superhjältefilmen har spräckt sin kulörta kostym och kan lika enkelt dansa finkulturell balett som skojig fuldans. Därför både trodde och hoppades jag på att vi stod inför ännu ett vägskäl som visar fingret åt genrens konventioner med The New Mutants. Tyvärr hade jag smärtsamt fel. 

En kombination av "Gökboet" och "The Breakfast Club" stöpt i en skräckinriktad version av X-Men är och förblir den sexigaste tanke jag någonsin låtit studsa mellan mina gråa hjärnhalvor. En konceptuell slam-dunk, helt enkelt. Men trots att regissör Josh Boone tar sikte på dessa attraktiva förlagor är slutprodukten, bortom all rim och reson, platt och identitetslös. Hur är det ens möjligt när den cinematiska arvsmassan bäddar för en ungdomligt smattrande och kreativt djärv avkomma?

Innan pekpinnarna dyker upp är jag är medveten om att The New Mutants har utsatts för en orimlig mängd stoppklossar under produktionen. Premiärdatum skulle från början ha varit april 2018, men drömfabrikens tunga trikå-releaser, reshoots och COVID-19 tvingade de nyblivna mutanterna att maka på sig och skjuta upp sin debut på vita duken. Mitt i produktionen köpte dessutom Disney upp 20th Century Fox, som med mäktiga MCU i ryggen, troligtvis smidde helt andra planer för X-Men & kompani. Boone tvingades med all sannolikhet att navigera genom en byråkratisk tsunami som dränkte kreativa gnistor på löpande band. En sann skam, om du frågar mig.

"The New Mutants" hade en unik möjlighet att bryta ny mark. Målet var vidöppet och Boones kreativa pitch var att bli den första renodlade skräckfilmen i superhjältekostym. Vad fick vi? En tam ungdomsfilm med skräckinspirerade sekvenser som aldrig vågar bege sig ut på varken provokativ eller okänd mark. För varje uns kreativt mod, möts vi av ängslighet.

Det övergår mitt förstånd. Konceptuellt står alla planeterna i linje med varandra. En ung och pigg ensemble, en regissör med både mandat och erfarenhet att styra detta ungdomsgäng samt en stark tematik där rädslan vävs in organiskt i samtliga karaktärers resor. Lägg till en isolerad herrgård som filmens arena och skräck-kavalkaden borde vara ett faktum, men nej. Likt förbannat ska en tredje akt basuneras ut med en själlös slutstrid och en ekande tom kärlekshistoria prioriteras i en redan skral speltid. Den kreativa approachen är helt enkelt inte möjlig att förstå. 

Logan poster
Foto: Disney.

Hanteringen av New Mutants skapar olycksbådande moln för hur X-Men kommer att hanteras i Disneys regi. Fox X-Men behandlas ofta lätt styvmoderligt, och visst har kvalitén stundom varit högst skakig, men undertecknad har alltid värderat guldklimparna högt. X-Men 1, 2, Days of Future Past, Deadpool och Logan tillhör några av genrens starkaste kort, tack vare tematisk mognad och kreativ mångfald. James Mangold tilläts snickra ihop en postmodern western av Logan och Tim Miller tilläts löpa amok i Deadpools barnförbjudna meta-komedi. Dessa kreativa utsvängningar saknades helt i New Mutants.

Jag vet inte vem eller vilka som ska ställas till svars för The New Mutants. Kanske ligger det en fulländad, skräckinjagande version begravd under någon av Musse Piggs enorma kängor eller också räckte inte de kreativa krafterna till för att styra skutan rätt. Jag vet inte. Jag var inte där. Jag vet inte heller om det är rimligt att låta filmen representera Disneys approach till varumärket X-Men. Det jag olyckligtvis vet är att Boone hade chansen att snickra sig en alldeles egen subgenre att härja fritt i, superhjälteskräck. Buffén var serverad och redo att förtäras, men tyvärr slutade det i paltkoma och en sumpad chans av rang.

Tack för att du orkade lyssna på mitt terapeutiska gnäll. Har du sett The New Mutants? Vad tyckte du?

För fler krönikor --> Scrolla vidare! Se också vår lista med ruggigt dåliga superhjältefilmer!