Publikfavoriternas år på Oscarsgalan

Det var återigen Pär Lernström och Parisa Amiri som ledde oss genom försnacket inför Oscarsgalan. I år var Lärnström en stabil värd i TV4:s studio medan tanken var att Amiri skulle stå på röda mattan (som var champagnefärgad i år för att symbolisera att inget blod skulle spillas på galan). Amiri testade positivt på ett preliminärt covid-test och negativt på ett slutgiltigt test, men fick ändå kommentera från ett hotellrum.

Det var lite tråkigt, men Amiris ”vikarie”, Jonathan Nordin, lyckades bra på röda mattan, tycker jag. Han hade bland annat en väldigt bra intervju med Ruben Östlund, som var nominerad i tre kategorier för Triangle of Sadness. Dessvärre gick Östlund hem tomhänt från galan, vilket troligtvis har att göra med att amerikanerna fixerade helt och hållet på sekvensen med alla spyor.

Under själva galan satt Oscarsexperten Jonas Pedersen Hardebrandt med i studion och kunde vägleda oss genom galan. Egentligen hade jag nog velat ha med Amiri på ett hörn här. Inget illa sagt om Oscarsexperten i studion, men Amiri har en svårslagen passion när det kommer till att prata om film.

ABC, som sänder Oscarsgalan, tog minimalt med risker i år. Årets värd var talkshow-värden Jimmy Kimmel, som inför galan lovade att inte vara för elak när han skämtade. Saken är ju lite den att de där smått elaka skämten behövs för att ta vår uppmärksamhet från det faktum att det är en gala för ett gäng mångmiljonärers inbördes beundran, men efter förra årets fiasko, där Will Smith smällde till Chris Rock, kan jag förstå att Akademin ville att kvällen skulle flyta på.

Bara för att Kimmel inte ville vara elak, betyder det inte att han är feg, så klart. Han adresserade elefanten i rummet, det vill säga förra årets örfil, i ett antal milda skämt, som jag tror fick de flesta i salen att slappna av (tydligen viktigt).

I år delades alla statyetter återigen ut i livesändningen. Även om jag kanske inte sitter som på nålar när ljud och klippning är på tapeten, tycker jag detta är på sin plats. Kvällen löpte på i bra takt och avslutades runt halv fem svensk tid.

7 statyetter till Everything Everywhere All at Once

Kvällens stora vinnare blev den fantasifulla independentfilmen "Everything Everywhere All at Once", som var nominerad i elva kategorier och vann i sju av dem. Filmen vann några av kvällens tyngsta priser, inklusive för originalmanus, regi och film. Bara det är väldigt anmärkningsvärt, men filmen vann även statyetter i tre av fyra skådespelarkategorier.

Jag ställde mig lite frågande till att det här knasiga fantasy-äventyret skulle vinna särskilt många kategorier, men jag får se mig motbevisad nu. Själv tycker jag att det visserligen är en underhållande film, men att det blev lite väl grötigt efter ungefär halva filmen. Samtidigt tycker jag det är kul när en kreativ publikfavorit sopar banan med kostymfilmerna som annars brukar dominera på galan.

Personliga favoriter

"På västfronten intet nytt" är en av mina personliga favoriter bland årets nominerade filmer. Dessutom är det ytterligare en publikfavorit, som har setts av väldigt många på Netflix. Det är, som jag har sagt förut, en oerhört mäktig filmupplevelse om krigets fasor och soldaternas brödraskap. Därför var det väldigt kul att se filmen vinna statyetter i fyra kategorier. Kategorin International feature (bästa icke-engelskspråkiga film) var inte direkt en nagelbitare. Dessutom var det kul att Edward Berger fick gå hem med en statyett, särskilt som han inte ens var nominerad för bästa regi. James Friend vann även en statyett för bästa foto. Det var däremot en nagelbitare. Jag var nästan säker på att den statyetten skulle gå till någon annan, men Friends säkra hand i filmandet av kaotiska och skräckinjagande krigssekvenser räckte för en Oscar.

Jag kunde inte ens sitta ner när det var dags för kategorin bästa manliga huvudroll. Vid det laget bet jag inte på naglarna, utan på knogarna. Jag höll andan tills jag hörde Brendan Frasers namn läsas upp. Sedan skrek jag till och väckte sannolikt en granne eller två. The Whale är verkligen en fantastisk film och jag tyckte att Fraser sopade mattan med motståndet i år.

En liten skräll

Till skillnad från typ alla andra, gillade jag inte "Top Gun: Maverick" alls. Jag tyckte det var testosteronstinn flygplansporr med en skitnödig Tom Cruise. Filmen var nominerad i fyra kategorier, men vann endast en kategori, för bästa ljud, vilket också är den kategori jag bryr mig minst om. De där flygplanen låter sannerligen… bra?

"Avatar: The Way of Water" vann bara en statyett, för bästa visuella effekter. Ingen direkt överraskning där kanske. Jag kan tycka att den förtjänade att vinna någon kategori till, men James Cameron gråter nog hela vägen till banken.

Den film som skrällde mest under kvällen var nog "Women Talking", en liten independentfilm som handlar om kvinnor i ett avskärmat samhälle som tar upp en demokratisk kamp mot ett manligt förtryck. Filmen har väldigt vass och komplex dialog, så den var en värdig vinnare i kategorin bästa manus baserat på tidigare material. Den hade tufft motstånd i form av bland annat storfavoriten På västfronten intet nytt. Det är alltid kul att se en underdog vinna en statyett.

Fina tacktal

Sarah Polley, som både regisserade och skrev manuset till "Women Talking", höll ett brandtal för kvinnor inom filmindustrin, vilket var lite extra lämpligt i år, när inga kvinnliga regissörer var nominerade.

Jamie Lee Curtis höll ett av kvällens bästa tacktal. Hon vann en statyett för bästa kvinnliga biroll för Everything Everywhere All at Once. Hon pratade bland annat om det faktum att hon gjort så kallade ”genrefilmer” i många år, det vill säga skräckfilmer och komedier som vanligtvis inte släpps in i Oscarsgalans finrum. Hon lyfte dessutom allt från medarbetare till fans och släktingar med orden ”We just won an Oscar!”

Ke Huy Quan vann en Oscar för bästa manliga biroll i "Everything Everywhere All at Once". Han slog igenom endast tolv år gammal i Indiana Jones och de fördömdas tempel. Hans stjärna dalade dock när han blev vuxen, så det här var en enorm comeback för honom. Hans tal handlade om att hålla drömmen vid liv.

Michelle Yeoh blev historisk när hon, som första asiatiska kvinna, vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för "Everything Everywhere All at Once". Hon är dessutom 60 år gammal, vilket är anmärkningsvärt, då Hollywood föredrar om skådespelerskorna är lite yngre. Hon påtalade både sitt ursprung och sin ålder i sitt tacktal, som var väldigt hoppfullt inför framtiden.

Det var många som blev rörda under natten, men Brendan Fraser tar nog hem priset i den kategorin också. Hans tacktal var egentligen rätt formellt, men det var så fantastiskt att se hur mycket det betydde för honom att vinna. Nu får vi hoppas att vi får se mer bra film med Brendan Fraser framöver.